Nu sprider sig lodjuret i Västmanland. Det mytomspunna och skygga kattdjuret tar tillbaka gamla lomarker. Även björn och varg ökar i Bergslagen. Oerhört spännande, säger många. De är farliga och borde utrotas, hävdar andra. Men vilken rätt har det största rovdjuret, människan, att utrota andra arter?

Vilt kattdjur. Lodjuret, som är Europas största, vilda kattdjur, lever normalt mellan tolv och fjorton år. (Bilderna på lodjur är tagna i hägn.)

”Ibland kan det behövas viss jakt”
De senaste åren har allt fler lodjur kommit invandrande från nord och nordost. Detta har gjort att stammen i länet fyr- eller femdubblats på bara några år. Även i grannlänen Örebro och Uppsala har lodjuren ökat radikalt.
Rådjur är lodjurens huvudföda, och invandringen från Dalarna och Gästrikland tros bero på att rådjuren där minskat dramatiskt.

Minskning i norra länet
Nu tycker jägarna att lodjuren i länet inte bör bli fler.
   – Vi ska ha lodjur i länet, men inte mer än idag. Vi vill ha en jaktbar rådjursstam också, säger Lars Björk.
   Framför allt i norra delen av länet har jägarna märkt att rådjuren minskat. Lodjursforskaren Olof Liberg på Grimsö viltforskningsstation tror att rådjursstammen i jordbruksbygderna i södra Bergslagen har bättre chans att klara trycket från lodjuren.
   – För alla naturvänner är det här oerhört spännande. Även björn och varg har ju ökat i Bergslagen, och det är en utveckling som ingen kunde drömma om för 25–30 år sedan, säger han.

Väcker känslor
Eftersom lodjuren nästan enbart lever på rådjur är det ingen större fara för får, hundar och katter. Men Olof Liberg är medveten om att rovdjuren väcker känslor.
   – Det finns människor som känner obehag, så det är viktigt att vi kan hantera frågan. Man måste inse att ibland kan det behövas viss jakt, säger han.

Skicklig ensamjägare
Lodjur heter på latin Lynx lynx. Lon är Europas största, vilda kattdjur.
En barrskogens tiger. Idag beräknas antalet lodjur i Sverige till drygt
1 500 stycken. Många menar att de nog är betydligt fler än så. Säkert är dock att det inte funnits så många lodjur i vårt land sedan 1830-talet. På många sätt påminner lon om våra huskatter och den anses av många som den skickligaste ensamjägaren i de svenska skogarna.

Lodjuret är en riktig långvandrare, som föredrar brant och blockrik
terräng och stora orörda skogsytor, men den dyker upp allt oftare i kulturlandskapet. Lodjuren sprider sig nu åter söderut och tar tillbaka gamla lomarker. Lodjurstätheten är idag störst i södra Bergslagen, i Jämtland och upp längs Norrlandskusten.
   Trots att lon rör sig över mycket stora områden, är det ytterst få människor som haft förmånen att få se ett vilt lodjur. Lon är mycket skygg, väl kamouflerad och den rör sig mest nattetid, dessutom helst i skogsmark.

Med lite tur kan man få höra lodjur ropa till varandra under brunsten, främst under mars och april. Ropen kommer i en serie på tjugo till trettio hoanden. De börjar svagt och är inte helt olika berguvens rop, men ökar sedan i både styrka och hårdhet.
   Forskning på lo genomförs idag i Jokkmokksfjällen av Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, och i Bergslagen på Grimsö viltforskningsstation.

Loskinn som exportvara
LODJURET kom till den Skandinaviska halvön för 9 000 år sedan, ungefär samtidigt med rådjuret, älgen, vildsvinet och rödräven. Då fanns redan varg och människa på plats.
   För knappt 4 000 år sedan blev klimatet mildare, och förutsättningarna
för tamboskapsskötsel blev bättre. Därmed uppstod den konkurrens mellan människa/lodjur som pågår än idag.

Redan på vikingatiden var loskinn en viktig exportvara. På Gustav Vasas tid (1550-talet) var priset för ett lodjursskinn hela 40 mark,
vilket motsvarade närmare ett års behov av råg för en hel familj.
   Under 1800-talet ökade jakttrycket på allt vilt, och när älg-, hjort- och rådjursstammarna minskade radikalt under 1800-talets slut, vek lostammens storlek brant nedåt. Efter 1925 fanns bara en spillra av beståndet kvar, huvudsakligen i Jämtlands och Västerbottens inland. Sammanlagt ett hundratal djur, kanske så få som ett par tre dussin.
   Lon fridlystes under åren mellan 1927 och 1942, och sedan återigen mellan 1986 och 1995. Sedan dess har en viss lojakt bedrivits, enligt
ett kvotsystem från Naturvårdsverket.

Svält är vanligaste dödsorsaken hos lodjursungar.
Art i familjen kattdjur Lodjuret blir 67–110 cm och har en svanslängd av 5–17 cm. Vikt 15–30 kg. Ljust brun med mörkare fläckar, svansspetsen är mörk. Långa ben med mycket stora trampdynor. Öronen har tofsar. Lo jagar gnagare, harar, skogsfågel och rådjur, som den fångar efter en smygliknande jakt följd av en kort	attack. En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett rådjur på ungefär två dygn. Ett lodjur rör sig normalt inom en yta av 350–1 000 kvadrat- kilometer under ett år. 1986 fanns det ungefär 200 lodjur i Sverige. 1999 hade antalet sannolikt ökat till 1 500. Lon är ständigt på vandring inom sitt	hemområde. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar. Det äldsta kända lodjuret i frihet blev hela 17 år gammalt. Tolv till fjorton är annars sannolikt en mera normal lo-livslängd i det vilda. Den vanligaste dödsorsaken hos lodjursungar är svält.

Text: Anders Jägeberg Foto: Magnus Elander

Tyck till om rovdjur på vårt diskussionsforum
Läs även "Det farligaste rovdjuret"