Sverige – ett
kärnkraftsland

Att Sverige blev ett av världens mest kärnkraftstäta länder hör samman med atombomben. På 1950-talet fanns långt gångna planer på att Sverige skulle skaffa sig egna kärnvapen. För detta behövdes kompetenta tekniker samt egen försörjning med sprängmedel. Tanken var att konstruera kärnkraftverk som kunde använda naturligt uran, som det finns gott om i Sverige. Det plutonium som bildades i kärnkraftverkets process kunde sedan användas i en bomb.
   Nu blev det inte så. 1959 sade riksdagen nej till svenska atomvapen. Men kärnkraftens utveckling rullade vidare. En forskningsreaktor på KTH i Stockholm följdes av en större forskningsreaktor i Studsvik 1961 och en reaktor i Ågesta utanför Stockholm 1964. En uranbrytningsverksamhet byggdes upp vid Ranstad i Västergötland.
   1969 bildades Asea-Atom, ett bolag samägt mellan Asea och staten, för konstruktion av reaktorer och produktion av kärnbränsle.
   1972 togs den första lättvattenreaktorn i Sverige, Oskarhamn 1, i drift. Fram till 1985 startades ytterligare elva reaktorer. Två av dem, Barsebäck 1 och 2, stängdes av 1999 och 2005.

Under 1970-talet pågick en intensiv debatt i Sverige om kärnkraften. Motståndet kanaliserades via Folkkampanjen mot atomkraft som bildades 1978. Efter en allvarlig olycka i Harrisburg, USA, 1979 beslöt riksdagen att hålla en folkomröstning om kärnkraften. Då hade Sverige sex reaktorer igång och sex var planerade eller under byggnad.
   Folkomröstningen ägde rum i mars 1980 och hade tre alternativ:
   • Linje 1 – i huvudsak moderater – förespråkade en utbyggnad till planerade tolv reaktorer och att dessa sedan skulle drivas så länge det var tekniskt och ekonomiskt rimligt.
   • Linje 2 – mest socialdemokrater och folkpartister – förespråkade likaså en utbyggnad till tolv reaktorer, men betonade energihushållning och utveckling av andra energikällor.
   • Linje 3 – dåvarande vpk, kds och centerpartiet – ville påbörja en avveckling direkt.

Resultatet blev att Linje 2 och 3 fick nästan lika många röster, knappt 40 procent var, med en liten övervikt för Linje 2. Riksdagen beslöt senare att reaktorerna skulle drivas under hela sin tekniska livslängd, vilken då bedömdes till 25 år. Eftersom den tolfte reaktorn startades 1985 skulle det ha betytt en successiv avveckling till 2010.
   Man kan säga att Linje 1 segrade i praktiken: det blev en utbyggnad till tolv reaktorer. Två av dem har visserligen stängts, men de övriga kommer av allt att döma drivas vidare länge än.