Orsakerna till detta förhållande finns att söka i en lång period av politisk stabilitet, samt i den närmast osannolika utvecklingen av jordbruksproduktionen, som bland annat de nya mirakelgrödorna, under den gröna revolutionen, åstadkommit.

Kanske håller den positiva utvecklingen nu på att vända. Många betvivlar att Kina kommer att kunna försörja sin befolkning även under nästa århundrade.

Ökar med USA:s hela befolkning
Som alltid när det gäller Kina handlar det om gigantiska utmaningar och häpnadsväckande siffror. Kinas folkmängd beräknas stiga till nästan 1,5 miljarder fram till 2025. Det innebär en ökning som motsvarar ungefär USA:s totala befolkning. Merparten av ökningen sker i urbana områden. Hur ska dessa hundratals miljoner stadsbor försörjas med livsmedel? Kina har nämligen hela 22 procent av världens befolkning men endast 7 procent av åkerarealen och dricksvattentillgångarna.

Det oberoende forskningsinstitutet Worldwatch Institute har under nittiotalets gång publicerat alarmerande rapporter om vad som väntar livsmedelssituationen i Kina.

Gula floden når inte längre havet
Minskad odlingsareal på grund av att jordbruksmark eroderas, försaltas eller används för bostads- och vägbyggen förutses, liksom sjunkande grundvattennivåer, i Nordkina upp till två meter per år. Floder kommer genom konstbevattning att dräneras på hela sitt flöde.

Det inträffar redan idag att Nordkinas pulsåder, Gula floden, inte når sitt utlopp i havet. Krympande skogar och hotad biologisk mångfald hör också till bilden. Allt detta sker samtidigt som de kinesiska konsumtionsmönstren börjar anta västerländska drag i form av ökat köttätande och öldrickande.

Vår egen utvecklingsmodell
Worldwatch Institute konstaterar att Kinas "utvecklingsmodell" inte är någon intern kinesisk angelägenhet. När landet på tröskeln till nästa årtusende nu börjar importera livsmedel, kommer det att sätta hård press på spannmålspriserna i världen.

Inom trettio år kan man behöva importera ofantliga 400 miljoner ton livsmedel per år, vilket är dubbelt så mycket som den totala årliga spannmålsexporten i världen. Varifrån denna spannmålsexport skulle komma, finns det ingen som idag kan svara på.

Utmaningarna ställer alltså viktiga frågor även om vår egen utvecklingsmodell. En modell som Kina idag följer bara alltför väl.

Till skillnad från det närmast mardröms-

lika scenario som Worldwatch Institute beskriver, har den brittiskbaserade nättidningen Eldis nyligen publicerat prognoser för Kinas framtida försörjning. De visar på en delvis ljusare bild.

Visserligen tycks uppgiften att försörja befolkningen gigantisk, men kan klaras med förnuftigt använda resurser och förbättrad jordbruksteknologi. Det är inte marken i sig som är problemet. Däremot finns det en avgörande och kritisk resursbrist som hotar en hållbar utveckling av landet – vattnet.

Vattnet för långt ifrån jorden
Kvantitativt och geografiskt kan Kinas vattenproblem beskrivas sålunda. Knappt hälften av befolkningen och drygt hälften av jordbruksarealen finns i norr medan endast knappt femton procent av vattentillgångarna finns där.

I det vattenrika södra Kina är de grundläggande förhållandena för jordbruk mer gynnsamma. Ställda inför detta dilemma har kineserna två alternativ, antingen flytta människor från norr till söder eller flytta vatten och livsmedel från söder till norr. Bådadera kommer sannolikt att bli nödvändiga inom en inte alltför avlägsen framtid. Men det kommer att kosta, både vad avser materiella och sociala insatser.

Kina bär knappast någon stor skuld till världens ohållbara utveckling. Snarare är det som sagt en västerländsk utvecklingsmodell som här får sina yttersta konsekvenser.

Om kineserna misslyckas med att ordna sin försörjning, får vi alla betala ett mycket högt pris.

Om Kina lyckas, kan det bli en förebild för resten av världen.

Text och foto: Hans Ljungqvist