Han
har sett sig själv
Med undantag
för några studieår i Uppsala har han levt praktiskt
taget hela sitt liv i Västerås och inom skolvärlden.
Men det är mot världen som läraren, kantorn och
fågelskådaren Ola Björlin har blicken riktad.
Det handlar om att få syn på sig själv,
säger han.
Ola
Björlin
Arbetar
med:
Lärare i filosofi och religionskunskap på
Rudbeckianska gymnasiet och lärarutbildare i
religionskunskap i Uppsala.
Bor:
I ett hus, i Västerås, byggt på samma
tomt som där jag växte upp.
Läser
just nu:
Bortom tron av nobelpristagaren V S Naipaul.
Äter
helst:
Husmanskost.
Senast sedda film:
Lilja 4-ever. Oerhört sorglig men mycket bra.
Platsen
där jag helst vill vara:
Stensjöberget är en extremt trevlig plats
vid Asköviken, där man ser Tidö till
höger, Västerås stads siluett till
vänster och har ekar runt omkring sig.
Drivkraft:
En känsla av meningsfullhet och tillhörighet.
Lyckan genom individens fria val är överbetonad.
För mig är den mer kopplad till gemenskap:
familjen och arbetet.
Aktivitet
som får mig att må bra:
Jag har alltid tyckt att det är härligt
att musicera med mina barn. Och nyligen har jag upptäckt
hur kul det är att jogga tillsammans med min
fru.
|
|
Det var på
taket till en sjukstuga utanför Madras i södra Indien
som idén till global klass föddes. Ola Björlin
satt där tillsammans med några lärarkolleger.
De hade hamnat i Indien via en kurs i internationella frågor.
Där på taket började de skissa på en modell
för att göra något i skolan av alla idéer
och kontakter de fått.
Av detta blev en tvärvetenskaplig gymnasiekurs,
global klass, som inrymmer tre veckors fältarbete i Indien,
Kenya eller Nordirland.
Skolans styrdokument talar allmänt om internationella perspektiv.
Men det behövs också konkreta åtgärder.
Vår idé är att global klass handlar om oss själva
i världen.
Ola
Björlin pekar på att dagens skolor ofta redan är
globala med flera nationaliteter och språk. Men Sverige
måste också ut i världen.
Och de tre veckorna utomlands har stor inverkan
på eleverna.
Det räcker inte med att tala om
hur det är, utan det är mötet med andra människor
som får oss att förstå hur världen är,
säger han.
Det vet man ju själv hur omtumlande
det är, när man varit på resa och fått komma
innanför dörren hos människor.
Själv
betraktar han sig inte som någon stor resenär.
Visst, han har varit i Mellanöstern och Indien några
gånger och i ungdomen reste han runt i dåvarande Östeuropa
på egen hand.
Om man kombinerar resandet med att läsa
på i förväg och dessutom har någon som öppnar
dörrar då blir det oförglömligt. Man
får syn på sig själv, säger han.
Ola Björlin förefaller vara en människa
som verkligen sett sig själv och gjort medvetna val. Han
har levt hela livet i Västerås men har ändå
blicken riktad utåt, mot världen.
På samma sätt har han tillbringat
nästan hela livet inom skolan, men försöker öppna
kanaler till forskning och samhälle via Didaktiskt
forum, en diskussionsplats för lärare och andra
skolengagerade.
Jag blev så trött på
att det alltid är media och politiker som definierar frågorna,
inte vi som jobbar i skolan.
Han är också troende kristen men
har valt att lämna Svenska kyrkan för att arbeta inom
katolska kyrkan med dess större kulturella mångfald.
Där är han engagerad i en arbetsgrupp för dialog
mellan olika religioner.
Han är också aktiv musiker; utbildad
kantor, tidigare sångare i Mariakören och numera regelbundet
organist i katolska kyrkan.
Och så finns naturintresset sedan tonåren.
Då tillhörde Ola Björlin en grupp Västeråsungdomar
som hängivet skådade fågel vid Asköviken.
Senare i livet blev andra saker viktigare, men nu har han börjat
söka sig tillbaka till fågelskådningen igen.
När man arbetar som jag gör
så är det väldigt skönt att ibland bara stå
bakom en tubkikare och uppleva något helt med sina sinnen,
säger han.
När
jag undrar om han ser något samband mellan dessa olika
intressen, funderar han en stund och talar sedan om mångfald
och enhet, om värderingar och om hur man får ett samhälle
att hålla samman.
De stora tendenserna idag är dels
att vi alla blir mer beroende av varandra, dels sökandet
efter en egen identitet: vem är jag? var hör jag hemma?
Skolan är den mötesplats där
man kan ta upp frågor om hur man får ett samhälle
att hålla samman även om vi inte har samma kultur och
religion. Och för att göra det måste man öva
sina relationer. Bara då kan man få syn på sig
själv.
Text:
Anders Jägerberg
Foto: Kim Lill
|