Drömmen om att frilansa som naturväsen
Nu är det hög tid att fundera ut en vinterstrategi för att hålla värmen. Så här i väntans tider är det inga problem, men när adventsljusstakarna har släckts och juleljusen brunnit ut, då sänker sig
kylan och mörkret över Västmanland. Då om inte förr gäller det att veta hur man ska överleva.
Djuren i naturen har förstås många bra och fiffiga överlevnadsstrategier, men hur gör de?
   Nu har inte jag sådana där gåvor som barnboksfiguren Plupp har, det lilla naturväsendet från fjällvidderna, eller teskedsgumman från 1967 års adventskalender.

Att tala djurens språk
Till skillnad från dem kan jag inte tala djurens språk fast jag väldigt gärna skulle vilja. Inte ens på julafton fungerar det.
   Katter låter som katter och hundar som hundar… trots att det är julaftonsnatt. Visst kan man tolka både den ena öronvickningen och den andra svansviftningen, men om det stämmer är en annan sak.
   Silverfisken i badrummet är inte kommunicerbar på något sätt, men jag måste erkänna att jag inte försökt någon julafton. Jag är också lite osäker på om jag verkligen vill veta hans eller hennes strategi för överlevnad.
   För att få vettiga svar på mina frågor om hur djur gör för att överleva vintern, ringde jag till ekolog Åke Pehrson vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen.
   – Djuren i skogen, till exempel hare och rådjur, låter sommarens höga ämnesomsättning sjunka till en lägre nivå. Björnen går i ide och andra djur byter till en varmare päls som skogsharen gör. Det är mörkret som styr när pälsen ska bytas och kylan som avgör hur fort det sker. Skogsharens vinterpäls har ihåliga strån som fylls med varm luft. Vissa djur lägger på sig en fettdepå för att klara vintern, berättar han.
   – Skogsfåglarna äter så mycket mat de kan under dagen för att skapa en liten fettreserv till natten. Skogsharen kan inte använda den tekniken eftersom den måste kunna hoppa på skaren för att undkomma rovdjur. Blir haren för tung så sjunker den ner i snön och blir ett lätt byte.

Mat viktigare än temperatur
Åke Pehrson förklarar att kylan inte är avgörande för överlevnaden, utan att det viktigaste är tillgången på mat.
   Korsnäbbarna får till exempel sina ungar redan i februari när tillgången på frön från kottar är som störst. Det är alltså mat-tillgången som styr deras reproduktion och inte temperaturen.
   – Djuren fryser inte alls som vi gör. Nakna människor börjar frysa redan vid en yttertemperatur på plus 27 grader och vid plus 20 grader börjar vi huttra för att hålla värmen. En grönlandshund börjar frysa vid minus 30 grader. Fjällräven klarar ännu mer kyla. Eftersom de byter päls och ställer om ämnesomsättningen från sommar till vinter så fryser de vid olika temperaturer beroende på årstiden, berättar han och fortsätter.
   – En skogshare börjar till exempel frysa vid plus fem på sommaren, men på vintern fryser den vid minus tio grader. Kyla och minskad tillgång på mat gör att vintern kan vara en hård tid för djuren, det gäller verkligen att överleva dag för dag.

En fettdepå mot kylan
Att se tillvaron från ett annat perspektiv kan verkligen ge nya insikter. Vi har det väldigt bra som kan skynda mellan uppvärmda hus och på ett enkelt och mycket behagligt sätt bygga upp fettdepåerna under julen.
   Men ändå… visst skulle man vilja frilansa några timmar som ett litet naturväsen. Det vore en drömsituation.
   På tal om vinterstrategier; som litet naturväsen skulle man få plats att kura skymning i en snölykta och kunna värma sina frusna händer på ett värmeljus. När trädgårdshararna skuttar förbi kan man tjuvlyssna och äntligen få veta vad de säger till varandra när de träffas under äppelträdet.

Illustration: Ingelöv Åstrand