En skridskoskeptiker

Har ni träffat en Hare Krishna-medlem på sistone? Dessa svenska hinduer brukar vara rakade på huvudet och ofta yngre, karismatiska personer med gulaktig dräkt. Det var länge sedan jag såg dem i Västerås. Antingen brukade de stå i grupp och sjunga eller så vandrade de runt på stan och sålde musikkassetter och den heliga skriften Bhagadvadgita på svenska.
   Nehej, ni har inte sett dem på länge ni heller. Vad ska vi då ta? Kanske en Livets ord-medlem eller ett Jehovas vittne. Det knackar på dörren, ni öppnar och möts av ett glittrande leende. Det syns att personen på andra sidan tröskeln bär på underbara erfarenheter, visshet om något stort och för den personen livsavgörande. I sådana situationer säger många dörröppnare att de inte vill veta hur man blir så där fanatiskt glad och harmonisk och så stänger de dörren med ett misstänksamt ansiktsuttryck och vänder tillbaka till toalettstädningen.

PRECIS DEN KÄNSLAN har jag inför långfärdsskridskoåkare. Har ni hört en sån där typ berätta om helgens skridskotur?
   – Frihetskänslan är obetalbar, man är ett med naturen och flyger fram över Mälarens blanka is, badande i eftermiddagens sista eldfängda solstrålar. Efter ett par mil i bara tio graders kyla stannade vi och grillade korv vid Vackerö. På kvällen var jag skönt trött i hela kroppen och somnade som en prins i sängen och drömde om nästa helgs glänsande mälaris.
   Själv ser jag så där misstänksam ut när jag lyssnar på personen i fråga: Kan det vara kul att vara ute i tio graders kyla över huvud taget? Hur många får frostskador i ansiktet när de i sitt euforiska tillstånd inte reagerar för de bitande, isiga vindarna? Får man inte smärtor i vrister och vader? Hur många är det som varje år drattar i en vak och förfryser sig, kanske till och med drunknar? Det är sådana frågor som jag undrar över.

DET HÄNDER FLERA GÅNGER i månaden, speciellt under höstarna, att jag konfronterats med skridskoåkare. De tror att jag också åker skridsko eftersom jag ofta är ute i naturen under alla andra årstider.
   I början av oktober, när jag besökte fågelreservatet Hjälstaviken utanför Enköping mötte jag en sådan där solstråle från Stockholm. Jag frös, klagade över mörkret och den annalkande vintern, han menade att ”vad gör väl det att gäss och tranor flyr vårt land, snart får jag ta fram mina skridskor”. Han såg verkligen överlycklig ut, det glittrade till i ögonen när han mindes vintrar som gått. Jag såg det… han hade en skatt i sitt minne och ett soldränkt skridskoskär i sin själ.
   ”Eftersom du bor i Västerås åker väl du också skridsko?”, fortsatte han frågande.
   ”Näe det gör jag inte”, svarade jag misstänksamt och tog ett steg bakåt. Den fågelskådande mannen blev upprörd och menade att jag måste börja åka långfärdsskridsko, det var som att häda mot livet självt att inte ta tillvara de fantastiskt underbara västmanländska isarna.
   Där började jag faktiskt svikta i mitt motstånd, kände mig osäker på om jag verkligen tagit rätt beslut – att aldrig sätta på mig ett par skridskor igen (det var i nionde klass jag lovade mig själv detta, efter en halvtimmes skridskoåkning och en veckas haltande med smärtor i vristerna och diverse blåmärken här och där).

DEN DÄR OLUSTIGA KÄNSLAN över att ha missat något värdefullt finns fortfarande kvar, men den kommer inte att bli långlivad eftersom jag i vinter tänker hyra mina första skridskor.
   Jag hoppas att det inte blir som för ett par vänners måg, som kom på besök från ett isfritt Skåne. Dottern i huset talade så varmt om långfärdsskridsko att fästmannen, trots sina tvivel, ändå ville prova… för hennes skull. De åkte ut till bron vid Björnön en tidig, disig morgon för att han ensam, utan åskådare, skulle få vingla runt i fred.
   Morgonen därpå var han på första sidan i Vestmanlands Läns Tidning. En stor bild på Henry och hans vingliga färd. Det unga paret hade knappt fått på sig skridskorna förrän en morgontidig fotograf med journalist lösgjorde sig ur diset. Man förstår att lyckan var fullkomlig när de insåg att de hade en förstagångsåkande skåning framför sig på isen.
   Hur lycklig Henry var kan man ju gissa. I alla fall… Henry skrinnade, efter intervju och bild, tillsammans med sin Lisa en hel mil runt Björnön. Han påstod att det var lätt att åka långfärdsskridsko.
   Vad säger man inte när man är kär!