Det
gäller inställningen till vargen!
Jag
tror mig om att väl känna till Lennart Gladhs inställning
i vargfrågan (se debattinlägget i Gröna Draken
3/01). Det Lennart i viss mån saknar är historisk kunskap.
Den bristen delar han med både Naturvårdsverket och
Grimsöforskarna. Men jag skall inte uppta spaltutrymme med
att hänvisa till historiska fakta, som jag hellre vill få
tillfälle att redovisa i en öppen debatt.
Under åtskilliga resor i andra länder och där
det har funnits och finns problem med vargen har jag fått
information som avviker en del mot de beskrivningar som Lennart
Gladh, representanter för Naturvårdsverket och Grimsöforskarna
redovisar. Det jag främst reagerar mot är att det alltför
sällan framhålls skillnaden mellan att möta enskilda
vargar och att möta en vargflock.
I Kommerskollegiets arkiv finns utförliga rapporter från
de så kallade provincialskäfrarna, som verkade perioden
17361766. Jag ser fram emot en saklig bedömning av
dessa uppgifter från 1700-talet och som går att komplettera
med belägg från tidigare och senare perioder.
Vargfrågan
Ett
återkommande problem för fåtskötseln under
perioden 1735-1766 var odjurshotet mot tamdjuren. Det var främst
vargen, som rev inte bara får utan även större
djur som kor och hästar. Jag redovisar här utdrag ur
provincialskäferrapporter från Kjellbergs skrift (1943)
Ull & Ylle.
Ytterligare exempel redovisas i skriften Hembygden
1989 och 1993, där professor Per Hultquist refererar till
provincialskäferrapporter från Älfsborgs län
och då särskilt från Dal och det gäller
problem med varg under första hälften av 1700-talet.
Fårskötselns
tillstånd 1735
Av landshövdingens rapport från Älfsborgs län,
(Dal), framgår att där vågade sig ingen
på att inrätta skäferier på grund av den
bergaktiga jorden och betesmarken, som var mycket skrinn och mager,
samt de många rovdjuren. Kjellberg (1943), s. 277.
Per Hultqvist, Hembygden 1989, s. 12.
Landshövdingen i Blekinge: som tydligen
haft svårt att erhålla upplysningar, ansåg att
landskapet ej var lämpat för skäferier. Det var
till största delen överväxt av skog och uppfyllt
av berg, sten och moras, varjämte en stor myckenhet och rävar
funnos. Kjellberg (1943), s. 277.
I Dalarna hade landshövringen förhört
sig hos kronobetjäningen och ståndspersonerna. Bland
annat anfördes: ...Det var dessutom knappt om beten
utom i skogarna, vilka voro otjänliga för fåren
och därtill osäkra på grund av odjur. Landshövdingens
rapport 1735.
I Göteborgs och Bohus län ansåg
privincialskäfer C.F. Qvistberg att det 1746 var svårt
att vinna framgång bland allmogen för skäferiinrättningen,
då det fanns så mycket vargar. Qvistberg framhöll
att ingen ville betala för dyra djur och sedan riskera att
få dem uppätna av rovdjuren. Kjellberg (1943), s. 292.
Kalmar län, provincialskäferrapport
intill 1752. ...En annan svårighet var myckenheten
av vargar i de djupa skogarna. Kjellberg, (1943), s. 301.
Ur provincialskäferrapport Dan Bodin, från Dalsland
1764 framgår följande: underdån. Ödjukaste
Relation öfwer Dahls district uti Elfsborgs län angående
allmänna hushållningen med mera som 14 § uti Instruction
förmäler, framgifwen till Höglofl. Kongl. Commerse
Collegium år 1764. § 6 Om jakt och djurfång.
Här redogör Boding för hur Dalsland i äldre
tid varit ett näste för alla rovdjur men
att nyare fångstmetoder ludringar medfört
minskning av rovdjuren. Därefter påpekar Boding, dock
att vargarna den förflutna hösten (1764), synnerligen
gjort skada både på hornkreatur, hästar och får,
vilken jag med egna ögon åskådade på Gerdhems
gård, där ägaren kom framkörande med 5 stycken,
som merstadelen voro halvätna av djuren. Per Hultqvist,
Hembygden (1993), s. 43.
Rovdjursproblemen var påtagliga under
1700-talet och det var ett återkommande argument för
att inte skaffa de dyrbarare fåren med finfibrig ull. Att
mista ett och annat lantfår var överkomligt, men att
förlora dyrbara finullsfår, som man dessutom var tveksam
till då den finfibriga ullen och det tunna skinnet var olämplig
till arbetskläder, det väckte motstånd.
När dansken Niels Hofman Bang den 1/1 1831 anställdes
som skäferidirektör och besökte de jämtländska
skäferierna beklagade han att man valt Stugum till plats
för ett skägeri, ty de vidsträckta och tjocka
skogarna, som på flera håll omgiva denna by, är
de säkraste tillhåll för vargar och andra rovdjur.
Som bevis framhåller Hofman Bank, att 11 bönder i Stugum
under den sista sommaren förlorat 108 av sina 278 får,
det vill säga 38%. Redan 1810 hade landshövdingen rapporterat
125 får av 274 hade ödelagts av rovdjur.
Vidare fann Hofman Bank, att i Jämtland hade man fyra olika
fårslag: skotska, isländska, svenska och tyska efter
den benämning, som allmogen hade därpå!
Kjellberg (1943), s. 580, 584.
Hofman Bang gjorde flitiga resor i vårt
land och resplanerna var inspirerade och upplagda av presidenten
Poppius. 1840 färdades Hofman Bang 331 3/8 mil och besökte
57 skäferier. Hans rapporter om hur svenska lantrasfår
såg ut under våren 1831-1842 är ett bevis för
hur svenska lantrasfår verkligen såg ut för 160-170
år sedan. Kjellberg har i sin bok: Ull & Ylle (1943),
i Kap. XVII, med rubriken inhemska får, s. 607-611,
utförligt redovisat, från olika delar av vårt
land, hur de svenska lantrasfåren såg ut på
1800-talet. Det är en tankeväckande redovisning, som
det är angeläget att allas historiskt intresserade fårägare
bör taga del av.
Under rubriken: Inhemska får på
s. 607 i Ull & Ylle yttrar Kjellberg följande: I
gammalt folks minne fanns ännu i de flesta svenska landskap
får av inhemskt ursprung. Mot bakgrunden av de stora ansatser,
som tid efter annan från statens sida blivit gjorda till
fårrasernas förädlande, kan man icke tala om en
enhetlig svensk lantras. De beskrivningar, man erhåller
av dessa gamla svenska får, ge också vid
handen, att de haft växlande utseende och egenskaper. Gemensamt
för dem alla torde likväl ha varit en här sedan
urminnes tider kvarlevande ras, vilken genom korsningar och levnadsförhållanden
erhållit olika egenskaper i skilda bygder. Den föregående
utredningen torde giva en förklaringsgrund till dessa förhållanden.
Tydligen uppgifterna på s. 603-607 i Ull & Ylle.
1842 avgick Niels Hofman Bang från sin
tjänst och flyttade hem till släktens stamgods Hofmansgave
på Fyn. Tolv lyckliga år av mitt liv har jag
till allra största delen hänlevat i Sverige, skrev
han i sin avslutande rapport till kommerskollegium. I rapporten
påpekar han bland annat att det finns skäl beklaga,
att de får, (merino), Alströmer under sin tid hämtade
från Spanien, ej sköttes då kunde
Sverige för sin fina ull ha skördat några av de
många millioner, som var tyskarnas ihärdiga flit till
en välförtjänt lön. Kjellberg (1943),
s. 592.
Ytterligare exempel på rovdjursproblem
redovisas i skrifterna Hembygden 1989 och 1993, där
det finns artiklar av professor Per Hultquist med referat av provincialskäferrapporter
från Älfsborgs län och då särskilt
från Dal och det gäller problemen med varg under första
hälften av 1700-talet. Utöver dessa informationer finns
troligen mycket att hämta ur provincialskäferrapporterna
från åren 1739-1766. Rapporterna finns samlade hos
kommerskollegium.
Jag har med rätt eller orätt uppfattat
att det är illa ställt med sakkunnigheten i vargfrågan
hos en del journalister och tyckare, varför jag
anser det angeläget med ett försök att redovisa
uppgifter med källhänvisning. De verkligt drabbade av
vargen fårägarna har hitintills fått
påtagligt liten plats i massmedia.
I E Ingers bok; Bonden i Svensk historia, del
II, s. 144, refererar Ingers till Linné, som uppgivit att
i Göinge härad påträffades halvvilda skogsök,
som året om gingo ute på bokskogarna. Bönderna
hade förut hållit sådana i stor myckenhet, säger
han, men nu voro de icke så många, eftersom vargarna
ödelagt de flesta. De voro så vilda, att bonden, som
ägde dem, måste anlita sina grannar, då de skulle
infångas, och även sen de blivit tämjda, behöllo
de väl mycket av sin forna vildhet och yrhet. Enoch
Ingers (1948), s. 144.
Angående
vargfrågan i England
I Clas Alströmers skrift: Tal om den fin-ulliga får-afveln,
hållet för Kong. Vetenskaps Academien, Vid Predicii
nedläggande, Den 25. April 1770 anges följande
på sidan 18: Den första Ull-handel, som Engelska
Historien omtalar, förekommer uti Konung Inas tid, imellan
åren 712 och 727, då nya författningar togos
til befordran af en god Får-afvel (*). Kung Alfred bragte
saken högre år 885 (**); och man kan se, huru mån
Regeringen var om Fåren, då K. Edgar, år 961,
genom belöningar och andra medel företog sig att utrota
alla Vargar i hela riket, hvilket ock på fyra års
tid fullbordades (***). Och ifrån denna tid ökades
Får-afveln så, at K. Henric II. År 1172 kunde
förbjuda, at intet slags Kläde skulle i England få
tilverkas af Spansk Ull blandad med Engelsk (¤).
(*) Stillingefleet Chronicon pretiofum p. 20. Cfr. p. 586.
(**) The Compl. Body of Hubandry, 1. C.
(***) Ibidem.
(¤) The Origin of Commerce, Vol. I. p. 89, 285. I detta
förbund inflöt äfven det, at Klädet skulle
i Mgistratens åsyn upbrännas, om det befunnes af sådan
Ull-blandning.
Karl-Henrik
Suneson, Skinnskatteberg.
|