Det gäller inställningen till vargen!
Jag tror mig om att väl känna till Lennart Gladhs inställning i vargfrågan (se debattinlägget i Gröna Draken 3/01). Det Lennart i viss mån saknar är historisk kunskap. Den bristen delar han med både Naturvårdsverket och Grimsöforskarna. Men jag skall inte uppta spaltutrymme med att hänvisa till historiska fakta, som jag hellre vill få tillfälle att redovisa i en öppen debatt.
Under åtskilliga resor i andra länder och där det har funnits och finns problem med vargen har jag fått information som avviker en del mot de beskrivningar som Lennart Gladh, representanter för Naturvårdsverket och Grimsöforskarna redovisar. Det jag främst reagerar mot är att det alltför sällan framhålls skillnaden mellan att möta enskilda vargar och att möta en vargflock.
I Kommerskollegiets arkiv finns utförliga rapporter från de så kallade provincialskäfrarna, som verkade perioden 1736–1766. Jag ser fram emot en saklig bedömning av dessa uppgifter från 1700-talet och som går att komplettera med belägg från tidigare och senare perioder.

Vargfrågan
Ett återkommande problem för fåtskötseln under perioden 1735-1766 var odjurshotet mot tamdjuren. Det var främst vargen, som rev inte bara får utan även större djur som kor och hästar. Jag redovisar här utdrag ur provincialskäferrapporter från Kjellbergs skrift (1943) ”Ull & Ylle”.
   Ytterligare exempel redovisas i skriften ”Hembygden” 1989 och 1993, där professor Per Hultquist refererar till provincialskäferrapporter från Älfsborgs län och då särskilt från Dal och det gäller problem med varg under första hälften av 1700-talet.

Fårskötselns tillstånd 1735
Av landshövdingens rapport från Älfsborgs län, (Dal), framgår att där ”vågade sig ingen på att inrätta skäferier på grund av den bergaktiga jorden och betesmarken, som var mycket skrinn och mager, samt de många rovdjuren”. Kjellberg (1943), s. 277. Per Hultqvist, ”Hembygden 1989”, s. 12.
   Landshövdingen i Blekinge: ”som tydligen haft svårt att erhålla upplysningar, ansåg att landskapet ej var lämpat för skäferier. Det var till största delen överväxt av skog och uppfyllt av berg, sten och moras, varjämte en stor myckenhet och rävar funnos”. Kjellberg (1943), s. 277.
   I Dalarna hade landshövringen förhört sig hos kronobetjäningen och ståndspersonerna. Bland annat anfördes: ”...Det var dessutom knappt om beten utom i skogarna, vilka voro otjänliga för fåren och därtill osäkra på grund av odjur”. Landshövdingens rapport 1735.
   I Göteborgs och Bohus län ansåg privincialskäfer C.F. Qvistberg att det 1746 var ”svårt att vinna framgång bland allmogen för skäferiinrättningen, då det fanns så mycket vargar”. Qvistberg framhöll att ingen ville betala för dyra djur och sedan riskera att få dem uppätna av rovdjuren. Kjellberg (1943), s. 292.
   Kalmar län, provincialskäferrapport intill 1752. ”...En annan svårighet var myckenheten av vargar i de djupa skogarna”. Kjellberg, (1943), s. 301.
Ur provincialskäferrapport Dan Bodin, från Dalsland 1764 framgår följande: underdån. Ödjukaste Relation öfwer Dahls district uti Elfsborgs län angående allmänna hushållningen med mera som 14 § uti Instruction förmäler, framgifwen till Höglofl. Kongl. Commerse Collegium år 1764. § 6 Om jakt och djurfång. Här redogör Boding för hur Dalsland i äldre tid varit ett ”näste” för alla rovdjur men att nyare fångstmetoder ”ludringar” medfört minskning av rovdjuren. Därefter påpekar Boding, dock att vargarna den förflutna hösten (1764), ”synnerligen gjort skada både på hornkreatur, hästar och får, vilken jag med egna ögon åskådade på Gerdhems gård, där ägaren kom framkörande med 5 stycken, som merstadelen voro halvätna av djuren”. Per Hultqvist, ”Hembygden” (1993), s. 43.
   Rovdjursproblemen var påtagliga under 1700-talet och det var ett återkommande argument för att inte skaffa de dyrbarare fåren med finfibrig ull. Att mista ett och annat lantfår var överkomligt, men att förlora dyrbara finullsfår, som man dessutom var tveksam till då den finfibriga ullen och det tunna skinnet var olämplig till arbetskläder, det väckte motstånd.
När dansken Niels Hofman Bang den 1/1 1831 anställdes som skäferidirektör och besökte de jämtländska skäferierna beklagade han att man valt Stugum till plats för ett skägeri, ”ty de vidsträckta och tjocka skogarna, som på flera håll omgiva denna by, är de säkraste tillhåll för vargar och andra rovdjur”. Som bevis framhåller Hofman Bank, att 11 bönder i Stugum under den sista sommaren förlorat 108 av sina 278 får, det vill säga 38%. Redan 1810 hade landshövdingen rapporterat 125 får av 274 hade ”ödelagts” av rovdjur. Vidare fann Hofman Bank, att i Jämtland hade man fyra olika fårslag: skotska, isländska, svenska och tyska ”efter den benämning, som allmogen hade därpå”! Kjellberg (1943), s. 580, 584.
   Hofman Bang gjorde flitiga resor i vårt land och resplanerna var inspirerade och upplagda av presidenten Poppius. 1840 färdades Hofman Bang 331 3/8 mil och besökte 57 skäferier. Hans rapporter om hur svenska lantrasfår såg ut under våren 1831-1842 är ett bevis för hur svenska lantrasfår verkligen såg ut för 160-170 år sedan. Kjellberg har i sin bok: Ull & Ylle (1943), i Kap. XVII, med rubriken ”inhemska får”, s. 607-611, utförligt redovisat, från olika delar av vårt land, hur de svenska lantrasfåren såg ut på 1800-talet. Det är en tankeväckande redovisning, som det är angeläget att allas historiskt intresserade fårägare bör taga del av.
   Under rubriken: Inhemska får på s. 607 i Ull & Ylle yttrar Kjellberg följande: ”I gammalt folks minne fanns ännu i de flesta svenska landskap får av inhemskt ursprung. Mot bakgrunden av de stora ansatser, som tid efter annan från statens sida blivit gjorda till fårrasernas förädlande, kan man icke tala om en enhetlig svensk lantras.” De beskrivningar, man erhåller av dessa ”gamla svenska får”, ge också vid handen, att de haft växlande utseende och egenskaper. Gemensamt för dem alla torde likväl ha varit en här sedan urminnes tider kvarlevande ras, vilken genom korsningar och levnadsförhållanden erhållit olika egenskaper i skilda bygder. Den föregående utredningen torde giva en förklaringsgrund till dessa förhållanden. Tydligen uppgifterna på s. 603-607 i Ull & Ylle.
   1842 avgick Niels Hofman Bang från sin tjänst och flyttade hem till släktens stamgods Hofmansgave på Fyn. ”Tolv lyckliga år av mitt liv har jag till allra största delen hänlevat i Sverige”, skrev han i sin avslutande rapport till kommerskollegium. I rapporten påpekar han bland annat att det finns skäl beklaga, att de får, (merino), Alströmer under sin tid hämtade från Spanien, ”ej sköttes – då kunde Sverige för sin fina ull ha skördat några av de många millioner, som var tyskarnas ihärdiga flit till en välförtjänt lön.” Kjellberg (1943), s. 592.
   Ytterligare exempel på rovdjursproblem redovisas i skrifterna ”Hembygden” 1989 och 1993, där det finns artiklar av professor Per Hultquist med referat av provincialskäferrapporter från Älfsborgs län och då särskilt från Dal och det gäller problemen med varg under första hälften av 1700-talet. Utöver dessa informationer finns troligen mycket att hämta ur provincialskäferrapporterna från åren 1739-1766. Rapporterna finns samlade hos kommerskollegium.
Jag har – med rätt eller orätt – uppfattat att det är illa ställt med sakkunnigheten i vargfrågan hos en del journalister och ”tyckare”, varför jag anser det angeläget med ett försök att redovisa uppgifter med källhänvisning. De verkligt drabbade av vargen – fårägarna – har hitintills fått påtagligt liten plats i massmedia.
   I E Ingers bok; Bonden i Svensk historia, del II, s. 144, refererar Ingers till Linné, som uppgivit att i Göinge härad påträffades halvvilda skogsök, som året om gingo ute på bokskogarna. ”Bönderna hade förut hållit sådana i stor myckenhet, säger han, men nu voro de icke så många, eftersom vargarna ödelagt de flesta. De voro så vilda, att bonden, som ägde dem, måste anlita sina grannar, då de skulle infångas, och även sen de blivit tämjda, behöllo de väl mycket av sin forna vildhet och yrhet.” Enoch Ingers (1948), s. 144.

Angående vargfrågan i England
I Clas Alströmers skrift: ”Tal om den fin-ulliga får-afveln, hållet för Kong. Vetenskaps Academien, Vid Predicii nedläggande, Den 25. April 1770” anges följande på sidan 18: ”Den första Ull-handel, som Engelska Historien omtalar, förekommer uti Konung Inas tid, imellan åren 712 och 727, då nya författningar togos til befordran af en god Får-afvel (*). Kung Alfred bragte saken högre år 885 (**); och man kan se, huru mån Regeringen var om Fåren, då K. Edgar, år 961, genom belöningar och andra medel företog sig att utrota alla Vargar i hela riket, hvilket ock på fyra års tid fullbordades (***). Och ifrån denna tid ökades Får-afveln så, at K. Henric II. År 1172 kunde förbjuda, at intet slags Kläde skulle i England få tilverkas af Spansk Ull blandad med Engelsk (¤).
(*) Stillingefleet Chronicon pretiofum p. 20. Cfr. p. 586.
(**) The Compl. Body of Hubandry, 1. C.
(***) Ibidem.
(¤) The Origin of Commerce, Vol. I. p. 89, 285. I detta förbund inflöt äfven det, at Klädet skulle i Mgistratens åsyn upbrännas, om det befunnes af sådan Ull-blandning.

Karl-Henrik Suneson, Skinnskatteberg.

Tyck till om rovdjur på vårt diskussionsforum


Ansvarig utgivare: Agenda 21 förbundet Västmanland