En stor del av vattnet är osynligt, bundet i växtligheten, som fukt i luft och mark eller som grundvatten. Det finns tusen gånger mer grundvatten än i världens alla sjöar, floder och dammar. Allra mest vatten finns i haven, mer än 93 procent av Jordens vatten. Men det vattnet kan inte växter och djur använda eftersom det innehåller för mycket salt.

I torra klimat behövs vatten för bevattning av grödor. Men det finns problem med konstbevattning. Ett är att jorden kan bli saltare. Det vatten som växterna använder återgår till atmosfären som rent vatten, medan salter som fanns i bevattningsvattnet blir kvar i jorden.

Vatten finns i allt som lever. Växterna transporterar faktiskt mer vatten än vad världens alla floder gör. En stor björk till exempel suger upp och avdunstar 500 liter vatten en varm sommardag.

Att vatten finns överallt och hela tiden rör sig är både en förutsättning för liv och ett hot: det är vattnet som ser till att näringsämnen kommer dit de ska. Men vattnet transporterar också föroreningar som förgiftar och förstör. Och eftersom vatten är ett så bra lösningsmedel är det svårt att förvara kemikalier och andra farliga ämnen så att de inte sprids.

I tusentals år har människan byggt ledningar för att få vattnet dit man vill ha det. I nuvarande Iran byggdes redan för 3 000 år sedan så kallade kanaker, underjordiska kanaler som transporterade vatten flera mil. Den sammanlagda längden av de kanaker som byggdes i Iran var längre än avståndet från Jorden till månen. Hälften av dem används fortfarande.

I Rom började vattenledningar anläggas redan före Kristi födelse, de berömda akvedukterna som ledde vatten högt uppe i luften. Under det första århundradet av vår tideräkning hade var och en av Roms omkring en miljon invånare tillgång till 500-650 liter vatten per dag tack vare akvedukterna.

I svenska städer började vattenledningar byggas på allvar först kring senaste sekelskiftet. Att vattentoaletterna blev vanliga gjorde gator och gårdar renligare. Men samtidigt flyttades föroreningsproblemet till sjöar och vattendrag. Det var först på 1970-talet, med avloppsreningsverken, som man kom något sånär tillrätta med övergödningen av sjöarna.

Radon i dricksvatten är en hälsorisk som uppmärksammats på senare år. Förra året infördes två gränsvärden. högst 100 becquerel per liter (Bq/l) i kommunalt vatten och högst 1 000 Bq/l i vatten från enskilda brunnar.

Det är oftast bergborrade brunnar som innehåller radon. Beräkningar tyder på att det finns cirka 10 000 brunnar i Sverige som borde åtgärdas. Staten har anslagit 60 miljoner kronor för bidrag till åtgärder mot radon i enskilda brunnar. Men bara åretruntboende kan få bidrag, och radonhalten måste vara minst 1 000 Bq/l.

Radon är en gas som inte luktar, inte syns och inte smakar något. Den ökar risken för lungcancer. Radon i inomhusluften kan man också få från marken.

Text: Anders Jägeberg Foto: Anders Geidemark