När skogen står i lågor
Trötta, sotiga och svettiga men nöjda går vi igenom vad som skett under dagen.
Sex hektar skogsmark utanför Söderbärke har eldats av i en naturvårdsbränning.

Klockan är strax efter nio en torsdagsmorgon i slutet av maj. Femton personer, skogsarbetare vid Västeras stift och naturvårdare, har samlats vid ett av stiftets blivande kyrkoreservat för att bränna skog.
Daniel Erson, naturvårdsansvarig på stiftet går runt området med oss och talar om vilka arbetsuppgifter alla har under dagen. Samtidigt kontrolleras vattenbassänger, pumpar och slangar en sista gång. Inget får klicka.

Naturvårdsbränningar görs för att vissa arter, som är helt beroende av eldhärjade skogar, ska överleva. Mest är det insekter och växter, men även vissa djur och fåglar gynnas.
   Innan människan började bruka skogen var brand det vanligaste sättet för skogen att föryngra sig, men det har fram tills nu inte varit tillräckligt med skogsbränder i produktionsskogen för att de beroende arterna ska överleva.
   Det finns till exempel en skalbagge som enbart parar sig i eldhärjade skogar, medan det fortfarande glöder. Den kan känna lukten av rök på flera mils avstånd. Om man då bekämpar alla bränder, är det svårt för skalbaggen att ha ett rikt kärleksliv.
   Klockan är tolv när vi börjar tända. Luften är tät av spänning. Värden för miljontals kronor sätts på spel varje gång man bränner och ett misstag eller fel på utrustningen kan göra att elden sprider sig okontrollerat. Radiotrafiken är tät mellan de ansvariga. Allt ser bra ut.
   Vi börjar med att bränna kanterna och det görs mot vinden, för att vi ska ha så bra kontroll på elden som möjligt. Alla börjar nu känna en viss lättnad. Första delen är avklarad och vi har kommit en bit in i skogen.

Plötsligt ändrar vinden riktning. Det blir ett enormt oväsen i skogen. Ljudet påminner om ett startande jetplan och hettan är enorm när lågorna slukar fullvuxna granar på några sekunder.
   Jag står mitt i ett brinnande inferno och är både imponerad och skräckslagen. Hettan är så intensiv att jag blir orolig för att min kamerautrustning ska ta skada. Jag drar mig bakåt och undrar vad som ska hända nu. Ska vi tappa kontrollen och bara stå och se på när elden sprider sig till den intilliggande skogen?
   Naturligtvis inte. Det är rutinerade gubbar som är med. De har sett till att elden inte har en chans att smita iväg.

Vid femtiden har vi eldat färdigt och drar oss mot baslägret. Den lyckade bränningen firas med kaffe och tårta och stämningen är uppsluppen trots tröttheten. Så kan alla åka hem – utom Daniel. Han måste vara kvar hela natten för att se till att elden inte flammar upp igen.
   När jag kommer hem och öppnar bakdörren på bilen, dunsar en stor skalbagge ner på marken. Kanske har den känt rök-lukt, men gjort misstaget att landa fel och blivit borttransporterad två mil. Då är det bara att vänta på nästa skogsbrand.

Text och foto: Mats Elfström