Svartmyror och skoskav
– inget för visionärer
Drömmar eller visioner är fullkomligt livsviktiga för vår personliga utveckling – eller inveckling. De förbereder oss så att vi, när ”drömtillfället” kommer, kan fånga det i flykten. Så att vi vet vad vi vill ha och är beredda att slå till.

Utan mitt filosoferande om växthus hade vi inte köpt den fina kolonistugan på Gränsta i Västerås och jag hade därmed varit betydligt fattigare på upplevelser och erfarenheter.
   En av alla insikter jag fått under sommaren är att Baloo och jag för ovanlighetens skull inte är överens, det brukar vi vara. Det här med ”…var nöjd med allt som livet ger och allt som du omkring dig ser…” – det är lite carpe diem (fånga dagen) över det hela. I den frågan är Baloo och jag helt överens: det är bara den här sekunden i livet som är självklar, så det gäller att vara med.
   Det borde innebära, kanske du tycker, att jag skulle strunta i alla drömmar och istället spärra upp ögonen ordentligt. Men det finns inga som helst konflikter mellan att leva i nuet och att ha visionära dagdrömmar. Jag lovar! Man höjer helt enkelt bara kvalitén på nuet om man vet vad man vill göra med livet… och gör det också (vissa människor gör allt de vill på en gång, jag är lite långsammare och måste tänka ett par varv innan saker och ting blir av).

Nåväl, baloo är en stor begåvning när det gäller att ”fånga dagen”: han blir barnsligt lycklig av ett dopp i floden, han njuter av den mat som naturen ger och anser att ”myror kittlar dödsskönt i kistan” och det är just här vi har delade meningar.
   För er som inte kommer ihåg Walt Disneys film Djungelboken, kan repliken verka makaber; kistan betyder magen i det här fallet (visst är Baloo positiv, men inte ens han skulle trösta sig med ett sådant uttalande när döden närmar sig).
   Filmsekvensen handlar om att Baloo ska lära hittebarnet Mowgli att finna något ätbart i djungeln och myror står ju som bekant på varje björns meny. Men myror kittlar inte alls dödsskönt i ”kistan”, det vet jag eftersom jag driver både tomater och svartmyror i mitt numera högst verkliga växthus. Och myrorna gömmer sig på baksidan av körsbärstomaterna.

Jag har alltid drömt om att få odla i ett växthus, i en grönskande tempererad och fridfull oas. Under sommaren har det gått upp för mig att det inte bara är växterna som trivs i tempererade gröna oaser, utan även spindlar och myror… för att nämna några småfän som springer runt fötterna.
   Jag hoppas att spindlarna äter upp myrorna för de är många. Små svarta rackare som gör gångar i krukorna och under plattorna (vilket får dem att sjunka).
   Jag rådfrågade den lokala handelsträdgården och fick tips om hur man dränker mördarsniglar i öl eller får dem att vända vid tomtgränsen av kaffesumpsdoften och hur man stoppar huggorm med hjälp av snus. Men svartmyror var svårare att skrämma bort med något så enkelt som mänskliga njutningsmedel och laster.
   Så jag tog faktiskt något elakt bakteriedödande som jag hittade bland köksgrejorna i ett skåp och började frenetiskt spreja under plattorna på myrgångarna. Just då, med sprayflaskan i högsta hugg, golvplattorna fulla av irrande svartmyror och associationsbanor som närmade sig Hitchcocks ”fåglarna”, längtade jag faktiskt tillbaka till balkongen och den välstädade verkligheten.
   Men så är det ju med drömmar, de fokuserar bara på det efterlängtansvärda. Komplikationerna ligger utanför tankens strålkastarljus och överraskar
därmed ofta visionären.

För att nämna ett annat drömexempel: bredvid min säng står ett par oanvända, ursnygga och sköna vandrarkängor; ett par österrikiska Meindl. När jag släntrar förbi dem på väg till sängen ser jag framför mig fjällvandringar jag ska göra (det var flera år sedan sist, man blir mer bekväm med åren).
   Kängorna genererar minnesbilder av hur underbart det är att uppleva tystnaden som sprider sig från de yttre landskapen till de inre. Och ödmjukheten: kapitulationen inför de enorma fjällmassiven och inordningen under vädrets och naturens makter. Man blir mjuk i själen… mer sig själv.
   Blöta kläder och skoskav vet mina drömmar ingenting om, de blundar, håller för öronen och sjunger när sådana minnesbilder tränger sig på. När jag ser kängorna som står där och väntar på mig vet jag att vi kommer att gå långt, länge och vackert. Jag vet bara inte när och vart… än.

Illustration: Ingelöv Åstrand