Det
gröna folkhemmet
försvann i ett svart hål
Någonstans
i min bokhylla har jag en liten tunn bok som heter Politik
är att vilja. Den skrevs en gång av Olof Palme.
Det var länge sedan jag läste den och jag kommer faktiskt
inte ihåg så mycket av innehållet. Men bokens
titel har etsat sig fast i minnet, och jag kommer ofta tillbaka
till den. Jag tycker att uttrycket i all sin enkelhet är
en mycket bra ledstjärna. Men hur mycket vilja i betydelsen
långsiktiga idéer och ideologier finns det egentligen
i politiken idag?
I mediasamhället riskerar politiken att
bli underhållning. Partiernas förmåga att överleva
kopplas allt starkare till hur bra partiledaren gör sig i
tv-soffan. I den pågående valrörelsen har dessutom
Internet på allvar gjort sitt intåg. Nu kan du på
flera hemsidor svara på några allmänt hållna
frågor, få din politiska profil fastställd och
råd om hur du ska rösta. Snabbt och enkelt, men knappast
utvecklande för demokratin.
Min mening är inte att raljera över
det jag uppfattar som politikens avigsidor. Men ibland känns
det torftigt när politiker framställs som om de medverkade
i en tv-såpa. Jag skulle önska att partierna själva,
och journalisterna som leder valdebatterna, skulle ta de viktiga
frågor som handlar om mänsklighetens överlevnad
på större allvar.
Visst sägs
det en massa kloka saker i högtidliga sammanhang. I ett
förord till den svenska nationalrapporten inför det
nyligen avslutade FN-toppmötet i Johannesburg, beskriver
statsminister Göran Persson alldeles utmärkt vad det
handlar om:
För att nå en hållbar
utveckling krävs ledarskap. Vi måste kunna förmedla
en vision som engagerar och som ger hopp. En vision där alla
känner sig delaktiga, tar sitt ansvar och ser möjligheter.
Det är ungefär samma tankegångar
som Göran Persson förde fram i sitt tal under Envisions
i Västerås för några år sen. Han målade
då upp en vision av ett grönt folkhem, ett samhälle
i både ekonomisk och ekologisk balans och med solidaritet
och socialt ansvarstagande som honnörsord. Men varför
sägs inte samma sak högt och tydligt i valrörelsen?
Och varför blir det inte praktisk politik av visionerna?
Är förklaringen den som Stefan Edman
biologen, debattören och tidigare rådgivaren
åt Göran Person ger uttryck för i senaste
numret av Miljöaktuellt. Han berättar att det under
hans tid i regeringskansliet togs fram en rad goda idéer
och politiska beställningar. Men enligt Stefan Edman maldes
visionerna om det gröna folkhemmet sönder någonstans
i näringsdepartementets korridorer. Allt försvann i
ett stort svart hål. Som sagt, politik
och hållbar utveckling är att vilja.
Partiernas
stora problem är att de har svårt att dra till
sig nya människor och aktiva medlemmar, särskilt ungdomar.
Ett problem som de delar med många andra folkrörelser.
Kanske är det naturligt att människor hittar nya vägar
för att engagera sig och vara med och påverka. Demokratin
tar sig nya uttryck allt eftersom samhället utvecklas.
I det här numret av Gröna Draken speglar
vi några av demokratins ansikten. Partierna svarar på
vilken miljöfråga de tycker är viktigast.
Vi skriver om bygderörelsen, lokala utvecklingsgrupper och
byalag som blir fler och fler. Och om ungdomar som väljer
att demonstrera sitt missnöje med en orättvis världsordning.
Jag efterlyser fler politiska ledare som vågar
ta ställning för miljön när den ställs
mot kortsiktiga ekonomiska intressen. Som vågar se andra
lösningar än de traditionella när det gäller
samhällsplanering, produktions- och konsumtionsmönster
och livsstilsfrågor. Som vågar och orkar
se längre än den närmaste mandatperioden.
Kjell
Gustavsson, redaktör
kjell@media21.se
|