”Det gröna folkhemmet
försvann i ett svart hål”

Någonstans i min bokhylla har jag en liten tunn bok som heter ”Politik är att vilja”. Den skrevs en gång av Olof Palme. Det var länge sedan jag läste den och jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av innehållet. Men bokens titel har etsat sig fast i minnet, och jag kommer ofta tillbaka till den. Jag tycker att uttrycket i all sin enkelhet är en mycket bra ledstjärna. Men hur mycket vilja i betydelsen långsiktiga idéer och ideologier finns det egentligen i politiken idag?
   I mediasamhället riskerar politiken att bli underhållning. Partiernas förmåga att överleva kopplas allt starkare till hur bra partiledaren gör sig i tv-soffan. I den pågående valrörelsen har dessutom Internet på allvar gjort sitt intåg. Nu kan du på flera hemsidor svara på några allmänt hållna frågor, få din politiska profil fastställd och råd om hur du ska rösta. Snabbt och enkelt, men knappast utvecklande för demokratin.
   Min mening är inte att raljera över det jag uppfattar som politikens avigsidor. Men ibland känns det torftigt när politiker framställs som om de medverkade i en tv-såpa. Jag skulle önska att partierna själva, och journalisterna som leder valdebatterna, skulle ta de viktiga frågor som handlar om mänsklighetens överlevnad på större allvar.

Visst sägs det en massa kloka saker i högtidliga sammanhang. I ett förord till den svenska nationalrapporten inför det nyligen avslutade FN-toppmötet i Johannesburg, beskriver statsminister Göran Persson alldeles utmärkt vad det handlar om:
   ”För att nå en hållbar utveckling krävs ledarskap. Vi måste kunna förmedla en vision som engagerar och som ger hopp. En vision där alla känner sig delaktiga, tar sitt ansvar och ser möjligheter.”
   Det är ungefär samma tankegångar som Göran Persson förde fram i sitt tal under Envisions i Västerås för några år sen. Han målade då upp en vision av ett grönt folkhem, ett samhälle i både ekonomisk och ekologisk balans och med solidaritet och socialt ansvarstagande som honnörsord. Men varför sägs inte samma sak högt och tydligt i valrörelsen? Och varför blir det inte praktisk politik av visionerna?
   Är förklaringen den som Stefan Edman – biologen, debattören och tidigare rådgivaren åt Göran Person – ger uttryck för i senaste numret av Miljöaktuellt. Han berättar att det under hans tid i regeringskansliet togs fram en rad goda idéer och politiska beställningar. Men enligt Stefan Edman maldes visionerna om det gröna folkhemmet sönder någonstans i näringsdepartementets korridorer. Allt försvann i ett ”stort svart hål”. Som sagt, politik – och hållbar utveckling – är att vilja.

Partiernas stora problem är att de har svårt att dra till sig nya människor och aktiva medlemmar, särskilt ungdomar. Ett problem som de delar med många andra folkrörelser. Kanske är det naturligt att människor hittar nya vägar för att engagera sig och vara med och påverka. Demokratin tar sig nya uttryck allt eftersom samhället utvecklas.
   I det här numret av Gröna Draken speglar vi några av demokratins ansikten. Partierna svarar på vilken miljöfråga de tycker är viktigast. Vi skriver om bygderörelsen, lokala utvecklingsgrupper och byalag som blir fler och fler. Och om ungdomar som väljer att demonstrera sitt missnöje med en orättvis världsordning.
   Jag efterlyser fler politiska ledare som vågar ta ställning för miljön när den ställs mot kortsiktiga ekonomiska intressen. Som vågar se andra lösningar än de traditionella när det gäller samhällsplanering, produktions- och konsumtionsmönster och livsstilsfrågor. Som vågar – och orkar – se längre än den närmaste mandatperioden.

Kjell Gustavsson, redaktör
kjell@media21.se