”Demokrati garanterar inte en hållbar utveckling”
”Demokrati är ingen garanti för hållbar utveckling.” Det säger Johanna Sandahl, agronom och aktivist, som oroar sig för att soffliggare, industrilobbyister och mesiga politiker urholkar demokratin och håller tillbaka en hållbar utveckling både lokalt och globalt.

Hållbar utveckling är ett uttryck som använts mycket på senare år, mest i miljödebatten. Men vad betyder det egentligen?
   En definition av hållbar utveckling lyder: ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Den innefattar mer än att undanröja hoten mot miljön – till exempel att utrota fattigdomen.
   – För mig innebär det också sjukvård, skola och medbestämmande för alla, säger Johanna Sandahl.
   – Demokrati är en av byggstenarna – bara om folk vill ha en hållbar utveckling kan det bli det.
   Hon hamnar direkt i Nord/Syd perspektivet. Och det är inte så konstigt. Johanna från Västerås jobbar på organisationen Forum Syd i Stockholm med miljö- och utvecklingsfrågor.

Lokalt, nationellt, globalt
Som Johanna Sandahl ser det finns det olika nivåer att arbeta med demokrati och hållbar utveckling på. En lokal nivå där människorna kan påverka där de bor, en nationell där folkvalda politiker fattar beslut och en global där länder samarbetar på olika sätt.
   FNs konferens för miljö och utveckling i Johannesburg, som just avslutats, är ett sådant globalt samarbetsprojekt. Dit är alla länder inbjudna.
   – Men antalet delegater från olika länder varierar mycket, vilket gör att det blir stora skillnader i möjligheten att påverka, säger Johanna Sandahl.

FN har fått mindre betydelse
Det är precis tio år sedan en motsvarande konferens hölls i Rio de Janeiro i Brasilien, ett möte som av många räknas som en milstolpe. Dit kom 120 statschefer och andra delegater från 181 länder.
   Syd släpptes på allvar fram till förhandlingsbordet vid både den officiella konferensen och den som pågick parallellt för folkrörelseorganisationerna. Miljöfrågan diskuterades över hela världen. Det pratades mycket om Agenda 21 och biologisk mångfald, man skrev under avtal. Det föddes ett hopp för de fattiga länderna om att kunna påverka på allvar.
   – Sedan dess har nog Syd haft en starkare röst i FNs olika organ, säger Johanna Sandahl.
   – Problemet är bara att FNs betydelse har minskat väldigt mycket sedan Rio. Det är ju poänglöst att sitta med och förhandla om ingen bryr sig om de beslut som fattas.
   Nu är det bland andra världshandelsorganisationen, WTO, som har mest att säga till om i världssamfundet. Och där har Nord all makt, ofta med stöd av påtryckargrupper från exempelvis industrin. Så det är fortfarande de rika som bestämmer, menar hon.
   – Det finns en enorm besvikelse över det här i Syd. Länder, som Sverige, upplevdes tidigare som allierade av många. Vad händer? säger de till mig, när de ser hur svenska politiker agerar nu för tiden, fortsätter hon.

Starka protester
Politiska ledare från Syd har demonstrerat sitt missnöje, bland annat vid WTO:s ministermöte i Seattle 1999. Men protesterna har inte bara kommit från Syd. Människor i tiotusental från den rika delen av världen har kommit till de ställen där internationella politiska toppmöten har hållits för att protestera mot världsordningen.
   Johanna, som också är engagerad i organisationen Attac, har varit bland dem. Förutom att de fredliga demonstrationerna också lockar till sig människor som vill använda våld, tycker hon att sammankomsterna varit positiva.
   – Det är bra att många samlas för att visa vad de tycker, det stärker demokratin. Man får kraft av att träffas, det är en härlig känsla att gå i en jättestor demonstration.
   Att ungdomar i Sverige idag är ointresserade av partipolitik och istället engagerar sig i andra typer av organisationer, till exempel Attac och veganrörelsen, tycker inte Johanna är något större problem. Alla måste välja sin egen väg – alla sätt att göra sin stämma hörd är viktiga.
   När det gäller möjligheten till en hållbar utveckling har vi det trots allt väl förspänt här i Nord, menar Johanna. Här finns en demokratisk tradition och en välfärd som gör det möjligt för oss att välja en väg mot ett mer hållbart samhälle.

Starka politiker behövs
Miljötänkandet har slagit igenom här, framför allt på lokal nivå. Nästan alla kommuner i Sverige har idag ett handlingsprogram för Agenda 21.
   Men det är en bra bit till hållbar utveckling så länge som vi väljer politiker som satsar på förorenande tunga industrier och uppmuntrar till mer biltrafik genom att bygga stora vägar, tycker Johanna Sandahl.
   – Demokrati är ingen garanti för en hållbar utveckling, säger hon.
   – Men nu när vi har chansen kan vi rösta fram politiker som vågar sticka ut hakan och inte bara svassar efter företagen.

Text: Åsa Ottosson
Foto: Privat