Att tågpendla ger nya vänner
En av de läsare som hörde av sig till Gröna Draken med synpunkter om VL var Monica Höglund. Hon vill åka kollektivt till och från jobbet. För miljöns, ekonomins och olycksfallsriskens skull. Men också för att det är roligt.

Först cyklar Monica Höglund fem kilometer från bostaden i Rönnby till järnvägsstationen i Västerås. Sedan tar hon tåget till Köping. Där har hon en ny cykel som står och väntar.
Efter en cykeltur på två och en halv kilometer är hon slutligen vid Nibbleskolan. Där arbetar hon som lärare.

Vill åka kollektivt för miljön
– Jag vill åka kollektivt, inte minst med tanke på miljön, säger Monica Höglund. Det känns viktigt att kunna dra något strå till stacken.
   Hon vill inte köra bil till jobbet varje dag, särskilt inte på vinterhala vägar. Och tycker inte att det är någon bra lösning att köpa en ny bil.

En timme från dörr till dörr
I tio år har Monica Höglund pendlat till och från Köping.
Det tar en timme från dörr till dörr i vardera riktningen. Hon tycker att det har fungerat bra för det mesta. Även om det kan innebära både uteblivna och försenade tåg.
   – Många undrar hur jag orkar. Men jag hämtar igen mig under tiden på tåget. Sedan är det roligt att bli bekant med nya människor också, att knyta nya kontakter och få en inblick i hur andra har det. Det är ganska många som pendlar mellan Västerås och Köping. Vi är några som till och med umgås privat och går ut och äter tillsammans.

Försämrade förbindelser
Successivt har dock förbindelserna försämrats och turerna blivit färre.
Med den nya tidtabellen kan det bli närmare två timmars väntetid för Monica Höglund innan tåget går hem på eftermiddagen.
   – Nu har SJ tagit över tågtrafiken från VL på den här sträckan. Jag skulle önska att de kunde sätta in fler tåg på eftermiddagen. Eller en buss som
går via E18.
   Monica Höglund är övertygad om att fler pendlare skulle ställa bilen och åka kollektivt istället om det bara blev bättre förbindelser. Det skulle både miljön och pendlarna tjäna på.

Text: Marita Gustavsson Foto: Kim Lill