Han är en mångsysslare som har varit Skinnskattebergs Folkhögskola trogen. Hans intresse för glesbygden, folkmusiken och folkbildningen är stort. Bertil Olsson tror på kunskapens betydelse för de mindre orternas överlevnad.

I början av 1970-talet fick Bertil Olsson en praktiktjänst på Skinnskattebergs Folkhögskola. Tidigare hade han haft tillfälliga jobb och aldrig stannat längre tid än ett år på samma plats. Men på folkhögskolan blev han kvar.
   – Det var ett slags hemkomst. Folkhögskolans öppenhet gör att man känner sig hemma. Det är inte för trångt, utan här finns något slags frirum, säger Bertil Olsson.
   Han hade jobbat ett par år som högstadielärare med 40 minuters lektioner och en ganska inrutad tillvaro och upplevde folkhögskolan som befriande. Här fanns möjligheter att pröva nya kursidéer, att låta eleverna studera efter eget intresse och i längre pass. Och här kunde människor med de mest skiftande livserfarenheter mötas.
   En liknande öppenhet och frihet hade han känt under uppväxten på Ornö i Södertörns skärgård i sydliga Roslagen. Dels i det vidöppna skärgårdslandskapet, dels i hemmet som var ett litet kulturcentrum som välkomnade olika sorters människor: fiskare, skolbarn, kyrkvaktmästare, sommargästande konstnärer, skådespelare och journalister. Hans pappa arbetade som folkskollärare och kantor och i skolan gavs stor frihet åt kreativa och skapande aktiviteter.

Arbetslösheten växte
I mitten av 1970-talet blev det kris för järnhanteringen i Bergslagen. Alla gruvsamhällen drabbades: Riddarhyttan, Norberg, Blötberget, och så fortsatte det.
   – Arbetslösheten i Bergslagen växte lavinartat och folkhögskolan måste på något sätt förhålla sig till det. Skolan kom att i samverkan med kommunen bli en del i mobiliseringsarbetet, berättar Bertil Olsson.
   Skinnskattebergs Folkhögskola ordnade kurser med inriktning på rätten till arbete, kurser där deltagarna diskuterade hur man skulle hantera krisen. Under åren har man också satsat på utbildningar för bland andra ungdomar som sökt överlevnadsmöjligheter på hemorten, kurdiska kvotflyktingar, bortrationaliserade sverigefinska arbetare och småföretagare.
   – Jag tror på kunskapens betydelse. Jag tror att det här kan vara ett positivt bidrag.

Ett enormt resursslöseri
För Bertil Olsson är kampen för de små orternas överlevnad viktig.
   – De mindre sammanhangen som man lättare kan överblicka skapar en bra livsmiljö för människor.
   Av sociala, ekonomiska såväl som miljömässiga skäl kan vi inte låta glesbygden bli helt folktom och öde, menar Bertil Olsson.
   – Det är ett enormt resursslöseri att bara låta allt kapital som plöjts ned på mindre orter förfalla. Och de nätverk som människor har byggt upp är så viktiga – det är smärtsamt för många att ryckas upp med rötterna.

Avkopplande. Det har blivit tradition att Bertil Olsson varje år gör en roddtur längs järnets väg från Skinnskatteberg till Uttersberg.

   Själv har Bertil Olsson flyttat många gånger. Han säger själv att han har gjort en livsresa, från Ornö som han lämnade i slutet av 1940-talet till Skinnskatteberg. Däremellan tog han studenten och en akademisk examen i samhällsämnen i Uppsala, arbetade som sjöman, ungdomsledare, frilansade för skolboksförlag, gjorde visprogram för Sveriges radio, medverkade i utbildning för fredskårister.
   Han har bott på många platser i Sverige och även utomlands, i Tanzania och London.
    – Jag tycker att jag har haft ett gott liv.Jag fick med mig många fina minnen från min barndom och jag har blivit gynnad på det sättet att jag har fått utbildning och möjlighet att pröva olika typer av jobb. Det är klart att det måste komma någonting tillbaka av det, säger han.
   Det är en förklaring till hans engagemang. En annan är att han i grunden är rätt så pessimistisk till världsutvecklingen och människors förmåga att fördela jordens resurser på ett rimligt sätt.
   – Jag försöker hålla pessimismen stången genom att inte göra ont värre.

Vill ge de ohörda röst
Intresset för musik har följt Bertil Olsson genom åren. Han har hållit kurser med tonvikt på folkmusik och barnkultur och har hand om visverkstaden på den årliga körstämman i Skinnskatteberg. Han har även gjort musikreportage från andra länder för radion, sjungit in kassetter med visor av sin far och andra samt gett ut vissamlingar, däribland Bergslagssånger.
   – I varje trakt finns det människor som tycker att det är viktigt att uttrycka sig. Det är inte nödvändigtvis så att alla artister som man lyssnar till måste komma från USA. Det är viktigt att ge de ohörda röst, att de människor som lever här får komma till tals.

Text: Anna Björkman Randberg Foto: Kim Lill