Hellre kantareller än hallucinationer.

Jag tänker prova röd flugsvamp i år, hur blir man drogad, hur mycket kan man ta? Frågan ligger och svävar i cyberrymden och ställs av Tobbie, 72. Vi får anta att Tobbie inte är 72 år utan född –72. En 29-årig man som just insett att det är 45 veckor kvar till nästa semester?
    Frågorna andas lite panik, men svaret som Tobbie har fått på sina frågor är så jordnära de kan bli.
   Per Johansson skriver att nervgiftet i röd flugsvamp visserligen kan skapa hallucinationer, men att följden också i de flesta fall blir en
livslång nervskada.
    Han råder Tobbie att börja spara pengar istället (han har 45 veckor på sig) och sedan beställa en resa till Röda havet. Där kan han simma bland färgglada fiskar, se ett fantastiskt levande färgspel i alla regnbågens nyanser, istället för en simpel flugsvampshallucination som kan leda till döden.

En förklädd giftsvamp
Många av oss som irrar runt i svampskogen tänker precis tvärtom mot Tobbie. Vi anar en förklädd giftsvamp bakom den allra enklaste trattkantarell och försöker undvika såväl nervgifter som cellskadande amatoxin eller orellanin.
   Trattkantarellen kan förväxlas med orellaninstinna giftspindelskivlingar enligt svampboken. Har man ätit sådana giftsvampar kan det ta ett dygn innan magsmärtorna uppträder. Njurskador är vanliga och rening av blodet med hjälp av dialys är en vanlig behandlingsmetod för att rädda den tidigare så matglada svampentusiasten.
    Det är cirka 150 personer per år som magpumpas, erbjuds dialys och som utslagna på akutens britsar injiceras med gifthämmande ämnen.

Soppar
Men jag tänker i alla fall plocka svamp. Jag själv, precis som ni läsare, ingår naturligtvis inte i den grupp människor som under hösten äter
stuvning på giftspindelskivling!
   En tur i Asköviksområdet resulterar i soppar. Enligt konstens alla regler ska det inte gå att förväxla soppar med någon annan giftig svamp. Den enda giftiga soppen är gallsopp och den kan man inte äta mycket av enligt dem som har försökt.

”Tobbievarning”
Högt ovanför svampnivån, på den klart höstblå himlen, svajar flockar av tofsvipor fram och tillbaka över viken. Mer strukturerade och målmedvetna strävar V-formationer av gäss förbi. De ropar sina hejdå och följer efter värmen som drar sig tillbaka till sydligare breddgrader.
    Där står man och stirrar upp i rymden med en sopp i näven och undrar vilka som är intelligentast, gässen eller vi? Den frågan törs man inte tänka vidare på, det blinkar ”Tobbievarning” och det riskerar att bli flugsvampssoppa till kvällsmat.

Tillfredsställd jaktinstinkt
När det gäller trattkantareller (Västmanlands länssvamp) brukar det finnas många sådana i Ängelsbergsskogarna. För ett par år sedan kom jag hem med en tiolitershink full av trattisar att rensa, steka (förvälla) och frysa in.
   Efter en sådan dag i skogen mår man bra. Visst är man lite stolt och lycklig, precis som våra förfäder var när de släpade in sitt byte till familjen i grottan. Tillfredsställd jaktinstinkt, det är vad det är.
   Nu kan man tycka att trattkantareller inte har något större val än att stå kvar och bli plockade, att insatsen som plockaren gör inte borde leda till någon euforisk känsla av att ha utfört något storartat. Men denna småsinta inställning är helt fel. Alla som plockat trattkantareller vet att de är kamouflerade för att likna ruttna blad.
   I början missar man antagligen hinkvis med trattkantareller för att senare på dagen begåvas med ”trattisögon”. Ögonen liknar ett instrument som söker av området och reagerar på minsta lilla svampämne.
   Många säger att de på natten efter en svampletardag drömmer om svampar. Dagen efter, när de blundar, ser de dansande svampar framför sig. Med andra ord, man ska vara stolt över sin insats i svampskogen.

Bara en enda kantarell
Sist men inte minst höstens guld, gula kantareller. Den mättade gula färgen och den nötaktiga smaken gör att det är svårt att förväxla den med farliga svampar.
   I skogen, på väg mot Surahammar (jag berättar inte var), har vi ett kantarellställe. Vid ett tillfälle hittade vi bara en kantarell som på vägen hem tronade på bilens instrumentpanel liknande ett forskningsunderlag för bequerellmätning. Tankarna bläddrade febrilt i minnesarkivet efter recept som innehåller en kantarell (det finns inga).
   Vid några tillfällen har vi fyllt en hel svampkorg med råge, oftast räcker fångsten till varma smörgåsar. En kantarellgräddstuvning kryddad med salt, svartpeppar och lite salvia, klickas ut på vitt, gott, lätt rostat bröd och så
in i i ugnen för att gratineras. Mmmmmm. Det är nog lite synd om gässen i alla fall.

Illustrationer: Ingelöv Åstrand