På få ställen i Sverige kan man på en så liten yta finna sådan stor variation som i Västmanland. Det gäller både naturförhållandena och kulturmiljön. Från stormaktstidens slott vid Mälaren i söder till fäbodar i norr är det bara några mil. Ädellövskogarna i syd ersätts i norr snabbt av mag-ra barrskogar och myrmarker.

Läderbaggen och slagugglan symboliserar de stora kontrasterna inom Västmanland. Den förstnämnda är en skalbagge med hemortsrätt i det öppna Mälarlandskapets solexponerade ekar. Under flera århundraden var denna miljö en naturlig del av jordbrukslandskapet. Det moderna jordbruket har dock medfört en "vidöppen" och fattig miljö – åkerlandskapet. Vissa av de gamla ekhagarna har till och med planterats med gran.

Hotas av jord- och skogsbruket
Slagugglan tillhör skogslandets myr- och skogsområden. Dessa skogar, med lämpliga boplatser i avbrutna döda träd och jaktområden i myrmarker, har ersatts av planterade och välskötta, men ack så fattiga skogsmiljöer.

Det är inte bara slagugglan och läderbaggen som hotas av det högteknologiska jord- och skogsbruket. Storspovens spelande flykt, eller de första gullvivorna på våren, ger oss känslor av hopp och förväntan. Ändå är dessa vårens budbärare i högsta grad beroende av oss människor. Inte av försurning, övergödning eller and-ra gifter utan av vår markanvändning. Båda är knutna till hagmarker eller fuktiga slåttermarker.

Drastiskt kan man säga att ju bättre västmanlänningarna har fått det, desto sämre har det blivit för storspoven och gullvivan. Detta är naturligtvis inte ett resultat av någon medveten, kalkylerad strategi, utan kan skrivas på "utvecklingskontot". Det är inte heller så enkelt att om vi sänkte vår standard skulle storspoven och gullvivan öka – tyvärr är orsakssammanhangen mer komplicerade än så!

Det är främst inom två områden vi måste stärka våra insatser, om framtida generationer skall få uppleva samma variation och rikedom som vi har förmånen att göra.

Odlingslandskapet
Västmanland har relativt stora, biologiskt rika, rester av det gamla odlingslandskapet kvar. Engsö, Strömsholm, Askö, Svartå- området och Kungsörs odlingslandskap är några kända områden. Den gemensamma nämnaren för dessa områden är att de kräver skötsel, som efterliknar ålderdomliga metoder. Dessa områden sköts nästan alltid med offentliga medel. De må sedan bestå av kommunala arbetsinsatser (röjning, stängsling) eller direkta ekonomiska ersättningar från EU till djurhållare.

Många av de fåglar, fjärilar eller blommor, som är våra käraste vårtecken, hör alla till grupper som förutsätter ett mer ålderdomligt skött odlingslandskap. De har nästan alla en fast förankring i våra folkvisor, och i vår litterära tradition. Det räcker att nämna lärka eller kattfot för att vi skall få positiva associationer.

Så när du besöker något av våra biologiskt rika odlingslandskap, njut inte bara av naturen, utan skicka även en tacksamhetens tanke till våra förfäder som under möda och svett skapade denna rikedom!

Tänk också på att det är vi som har detta landskap och dessa arters framtid i våra händer. Dagens rationella produktionslandskap och jordbrukspolitik bevarar inte den biologiska mångfalden, utan gynnar istället några få växt- och djurarter.

Skogslandskapet
Det är inte mer än 100 år vi har betraktat skogen som en nationell virkes- och cellulosa resurs. I hundratals år användes skogen främst för vedtäkt, för lokal virkesförsörjning, jakt och i vissa delar av landet för kolning. Nu tillåts skogen sällan föryngras och dö naturligt, utan sköts mycket planmässigt ned till sista hektar.

Idag finns i Västmanland under tre procent skog som är över 120 år, samtidigt som gran kan bli upp till 200 år och tall minst dubbelt så gammal.

Särskilt förödande var skogsbruket från 50-talet och framåt. Ekonomi och teknik tog helt över de biologiska aspekterna. Björk och asp bekämpades aktivt, våtmarker i skogen dikades ut och planterades med gran. Kalhyggena bredde ut sig.

Idag har en omsvängning skett och i skogsbruket tas stor naturhänsyn. Problemet är dock att stor skada redan skett. Arter har utrotats eller förts till utrotningens gräns. Den vitryggiga hackspetten är kanske det mest kända exemplet. Den behöver gammal skog, som det finns ytterst små arealer kvar av.

Trots protester från en samstämmig fors- karvärld försvinner de gamla skogarna i rask takt. Och trots allt tal om biologisk mångfald, och vår upprördhet över avverkning av regnskogar, sker samma sak här i Västmanland!

För få skyddade skogar
I Västmanland är under en procent skog skyddad som naturreservat. Flera av dessa fascinerande skogsmiljöer är ädellövskogar vid Mälaren. På Engsö finns skyddade områden med både ädellövskog och barrskog.

I länet i övrigt finns större gammelskogar runt Färnebofjärden. Andra reservat med skyddad skog är Lappland, Tängsta, Ölstabrändan, Fermansbo och Ruthags-lotten.

Med undantag för skogarna vid Färnebofjärden är dock dessa områden mycket små, och ligger insprängda i omgivande produktionslandskap.

Skall vi bevara den västmanländska skogen, och inte bara träd som resurs, krävs stora frivilliga åtaganden och offentliga insatser.

Som mål har framförts att fem procent av länets skogar skulle behöva undandras ekonomisk produktion. Om vi uppnår detta mål kan vi klara den biologiska mångfalden, och även kosta på oss att låta vissa skogar föryngras genom eld och andra naturliga processer.

Värna om livskvalitet
Idag skapas visioner för framtidens Västmanland. Begreppet livskvalitet förekommer ofta i dessa framtidsbeskrivningar. För många är just en rik och varierad natur livskvalitet och den bas som behövs i en värld som förändras snabbt.

Kommer Västmanlands natur att vara rik och omväxlande även på 2000-talet? Den frågan bestäms av de beslut som tas idag. Och som vi alla på ett eller annat sätt är delaktiga i.

Lennart Gladh

Illustrationer: Martin Holmer