Det har hänt många gånger på mina turer att jag träffat på orm. Jag kan direkt, av egen erfarenhet, avfärda allt prat om att ormar lugnt och fint glider undan ”innan man ens hinner se svansen på dom”.

Närkontakt mellan mig och orm har bland annat uppstått i Åholmens naturreservat och vid Asköviken.
   Vid ett tillfälle gick jag mot fågeltornet tillsammans med en vän. Vi var helt koncentrerade och inne i ett samtal. Jag tittade ner på stigen lagom för att upptäcka att det låg en hopringlad huggorm och solade precis där jag skulle sätta ner foten.
   Jag lyckades, i luften på vägen ner, vrida foten åt höger innan den landade en decimeter bortanför ormen, en brun hona. Jag skuttade ett par steg framåt, skrek och dansade ormdans. Ormen låg lugnt kvar.
   När det mesta av adrenalinet gått ur kroppen gick vi vidare, sakta, stirrande på stigens alla ormliknande rötter.
   Vid andra tillfällen har huggorm legat alldeles vid sidan av stigen. Då har jag tagit rejäla o(r)mvägar. Inte någon av dessa soldyrkare har slingrat iväg, trots att de upptäckt mig.

Ormar lär ha olika humör och karaktär, precis som vi människor. Asköviksstammen verkar vara lite ”manjana, manjana” – fullt upptagna med konstruktivt slöande.
   Fortsätter man grusvägen förbi avtagsvägen till tornet kommer man till Kvarnberget. Där brukar det krylla av huggormar på sommaren. Det är bara att ta på stövlarna när man ska dit.
   Jag har helt slutat ligga på marken och sola, eftersom jag bara funderar på hur många sekunder det kommer att dröja innan det börjar krypa över halsen eller längs benet.
   Förra året såg jag en stor och vacker snok i slånbärssnåren nära stigen, alldeles vid Trastbrynet. Den hade de karaktäristiska vitgula fläckarna vid ögonen, så jag var säker på att det inte var en svart huggorm. Ändå stod jag två meter ifrån och tittade på dess ögonblänk genom kikaren för att vara på den säkra sidan.

Har mitt förhållande till ormar utvecklats till en ormfobi, kan man fråga sig? Psykologerna Hellström och Hanell påstår att tio procent av oss svenskar har någon form av fobi som just de kan bota. De definierar fobi som: ”stark irrationell rädsla som begränsar patienten i vardagslivet”. Som exempel tar de upp flyg- och ormrädsla.

Neuropsykolog Staffan Söderström, enheten för neuropsykologi vid Landstinget i Västerås, berättar att det är vår mest basala del av hjärnan, det limbiska systemet och amygdala, som svarar på synintrycket orm: Var försiktig!
   Ormrädslan styrs direkt från vår instinktiva överlevnadscentral i hjärnan. Det är med andra ord inte irrationellt att vara rädd – det är att se sanningen i vitögat. Det är bland annat den rädslan som gjort att människosläktet överlevt. Hellström och Hanell hävdar också att vi kan bli ”friska” redan efter tre timmars kognitiv träning genom att klappa ormar.
   Då har man med andra ord avtrubbat sin biologiska känslighet för ”fara”. Men klappa inte för hårt, tänk på att de är fridlysta!

Jag säger bara en sak: Rör inte min amygdala! Jag tänker fortsätta med mina orm-adrenalindanser när vi kommer för nära varandra, ormarna och jag.
Om du inte vill prata med Hellström och Hanell kan du krama klapp- och kramchefen på Skansens Akvarium i Stockholm.
   Klapp- och kramhörnan bjuder in alla som vill klappa en jättespindel och krama en orm. De ansvariga lovar att varken spindlarna eller ormarna är giftiga, utan att det faktiskt är chefen själv som är farligast.
   Vill du utmana dig själv maximalt gäller det alltså att krama honom. Någon adrenalinkick med tillhörande dans får man kanske inte, men lite får man väl offra för sakens skull.
   Gå gärna in på sidan www.skansen-akvariet.se om du vill veta mer om Klapp- och kramhörnan.

Illustration: Ingelöv Åstrand