I Kenya klarar vi oss inte utan släkt och vänner - det är annorlunda jämfört med i Sverige där myndigheterna tar hand om tryggheten.

– Jag kan sakna mitt liv i Kenya. Där bodde jag rymligt i en stor villa, jag hade ett jobb och arbetskamrater.

Ett gott liv är också att leva i ett demokratiskt land med mänskliga rättigheter, men tyvärr är Kenya fortfarande det bästa exemplet på politisk korrumption, konstaterar Emily Gikanga sorgset.

– Här i Sverige lever män och kvinnor bra om de på ett jämlikt sätt ger varandra chans och möjlighet att utvecklas. Så fungerar det mellan mig och min man också.

– Det jag minns som det goda livet i Palestina var tryggheten bland alla mina släktingar, som tog hand om mig några år när mina föräldrar flyttade till Kuwait. Vi har en stor släkt och många vänner, alla hälsade och var vänliga. Det fanns vindruvor, fruktträd, grönsaker och olivodlingar – det var bara att plocka.

Livskvalitet för Nawal är också att få använda sin energi och produktivitet. Innan hon gifte sig studerade hon och arbetade i Kuwait både som lärare och på bank. Sedan barnen kom arbetade Nawal i hemmet i över 20 år. Men för några månader sedan öppnade hon en butik med hudvårdsprodukter och palestinskt hantverk.

– Jag har hjälpt min man och mina söner att komma fram i livet, nu hjälper och uppmuntrar de mig. Att syssla med något meningsfullt – det är ett gott liv för mig.

– Och jag önskar mina landsmän det också, men i Palestina krävs först grundläggande rättigheter som att få bo och arbeta fritt.

– Det goda livet för mig finns i både Chile och Sverige. Jag har haft ett arbete här sedan jag kom och jag har vant mig vid vintern. Jag kan andas ren luft, i Santiago är det smog.

– Jag har anpassat mig, även om jag inte kan språket så bra. Återvänder jag en dag kommer jag att sakna Sverige.

I Chile arbetade Juan på en bank som hörde till ett gruvbolag. Han minns med vemod det ekonomiska välfärdssystem som rådde under den sedermera störtade Salvador Allende.

– På banken hade vi förmåner anpassade till vår sociala situation, den som var singel fick kämpa mer för sin lön än den som hade familj.

– Jag hade inte mycket – men inget fattades mig!

Han är tacksam för att han har jobb även här, för han vet att de flyktingar som kommit efter honom inte haft det lika lätt. Och hans fru Soledad har inget arbete just nu.

– Det är omöjligt att spara något, allt går åt till att leva.

– Men jag vill klara det, jag tycker inte om att sitta och vänta på något som kommer uppifrån.

Han önskar emellertid barnen möjligheter till högre utbildning och ett mer avancerat arbete än sitt eget, det är ganska smutsigt.

– Jag tänker alltid på mitt land, men just nu ser jag inga möjligheter att återvända. Vi lever bra här, det enda som bekymrar mig är den ökande rasismen.

– I Sverige är det stressigt och man måste klara allting själv, i Eritrea är livet lugnare och enklare.

– Där finns syskon, bekanta, föräldrar som kan hjälpa en. Det sociala livet binder oss samman i glädje och sorg. Här är det annorlunda, tycker Tedla Amine.

– Jag har bra kompisar här också, grannar och arbetskamrater – men det tar mycket längre tid att nå dit, ja överhuvudtaget att komma in i det svenska samhället. Inte minst om man kommer hit som vuxen.  Men han betonar hur mycket han uppskattar den svenska naturen, med rent vatten, skog och skärgård.

– Och det är Sverige jag är tacksam mot, för att det här landet tog emot oss och gav oss rättigheter i en nödsituation. Och här är det tryggt för barnen. För Tedla Amines barn finns det goda livet i Sverige, säger han.

– Jobbet var också viktigt för mig, jag arbetade på ett sjukhus och var ekonomiskt självständig även om jag bodde hemma hos mina föräldrar.

– Här saknar jag arbetet, jag vill så gärna jobba – inom sjukvården eller var som helst, men jag måste lära mig svenska bättre först. Sozan bodde i staden Suleymani i irakiska Kurdistan innan hon gifte sig med Sarko och flyttade till honom i Sverige. De är sunnimuslimer och tror på Gud – även om de inte går till moskén eller klär sig på något traditionellt sätt. Kurdiska kvinnor i Irak är friare än sina systrar i Turkiet eller Iran.

– Och för oss är den kurdiska kulturen mycket viktig, berättar Sozan. Musiken, litteraturen, maten... Men sedan hon fick Shandi hinner hon inte läsa så ofta.

– Men han betyder så mycket, för mig är livet i Sverige lättare genom att jag har honom! Samtidigt är det enklare att ha barn i Kurdistan – och många barn. Man får alltid hjälp av mamma eller svärmor. Sozan längtar ofta efter sin familj, det är svårt för föräldrarna att få visum för att hälsa på i Sverige.

– Livet i Kurdistan är gott, det är jättebra – om det bara inte vore krig.