Tjädertuppar och tjällossning

Under några intensiva vårveckor samlas tjädertupparna, för att visa att just deras gener är de bästa att föra vidare. Juryn består av en flock hönor, stenhårda och eniga. Endast en tupp får para sig med alla hönorna på spelplatsen. De andra tupparna får vackert se på och hoppas på bättre lycka ett annat år.

Ofta sammanfaller tjäderspel och tjällossning och det är lätt att hålla sig för skratt, när man får bära kamerautrustning, mat, gömsle och sovsäck flera kilometer fram till spelplatsen.
   Att sedan tjäderfotografering är bland det mest ovissa man kan hålla på med gör inte saken bättre. Jag har naturfotokamrater som ”legat på spel” flera år i rad utan att se en enda tupp och än mindre en tjäderhöna.
Hönorna besöker spelplatsen under högst två-tre dagar, så för en fotograf gäller följande: Hitta ett tjäderspel, hitta den dominante tuppen, och ställa gömslet på rätt plats, åtminstone på tio meter när.

DAGEN ÄR INNE. Jag åker ut på eftermiddagen för att få upp mitt gömsle i god tid före skymningen. Vårluften är ljum. Vägen fram till platsen är ganska hård, så jag bestämmer mig för att köra nästan ända fram.
   En kort promenad, gömslet på plats. Bara att krypa in och vänta. Jag är full av förväntan. Natten kommer smygande och jag hör hur tupparna flyger in och slår sig ner i tallarna runt spelplatsen. De hotrapar till varandra, som för att tala om att de kommit, byter träd några gånger, men lugnar snart ner sig. Jag kikar ut genom en glugg och i ett träd kan jag se silhuetten av en tupp mot den alltmer mörknande natthimlen.

STRAX BEFINNER JAG MIG i gränslandet mellan dröm och vaket tillstånd. Då brakar det till. En grov gren knäcks i närheten, så det ekar i skogen. Bara någon dag tidigare hade ryktet nått mig att man sett en björn i området under hösten. Ni kanske anar åt vilket håll min fantasi drar i väg med mig:
   En björn som kommer ur sitt vinteride bör vara ganska sugen på frukost. Ett tunt nylongömsle, innehållande en naturfotograf läckert förpackad i en gulbrun sovsäck – alltför lik en nittiokilos kåldolme för att jag ska känna mig trygg!
Pulsen ökar rejält och jag ligger på helspänn, men inget händer och snart sover jag igen.
   Det klunkar, knäpper och sisar. Mörkret håller fortfarande skogen i ett stadigt grepp, men när jag koncentrerar mig kan jag se någon av morgonens kombattanter. Strax är det full fart. En flock hönor flyger över spelplatsen. Blodet blir hett, både hos tupparna och mig. De är i extas. Jag fotograferar febrilt, provar alla möjliga och omöjliga varianter.
   Då, i kamerasökaren märker jag att något rör sig. Jag försöker ställa in skärpan, för att se vad det är. En höna till. Hon måste landat en bit bakom gömslet, utan att vare sig jag eller tupparna märkt något, och helt lugnt knallat in på arenan.
   Hon är så nära att jag knappt vågar andas. Gud, så vacker hon är! Då får tuppen syn på henne. Hon är beredd att para sig och lägger sig för att låta tuppen göra sitt. De andra hönorna flyger också ner för att bli parade.

ALLT DETTA SKER tre fyra meter framför mig och jag kan inte ta en enda bild! De håller sig nämligen bakom en kulle och jag ser bara ryggen på tuppen.
   Vid niotiden är det okej att krypa ur gömslet, vilket behövs! Kaffetarmen har gjort sig påmind under flera timmar redan och det gör nästan ont. En kort promenad till bilen för att sedan åka hem och få lite mat och vila. Trodde jag!
Under natten och morgonen har vägen mjuknat ordentligt. Där jag parkerat bilen är det nerförsbacke så där går det lätt, men det blir värre i den sista och långa uppförsbacken. När jag är nästan framme på säker mark, stannar bilen. Alla fyra hjulen står nersänkta i en sugande sörja.
   Fram med domkraft och granris. De futtiga metrarna jag har kvar, fram till den större vägen, tar mig två och en halv timme att tillryggalägga. Och inga bilder på parningen blev det, fast det var så nära. Ibland undrar jag vad jag sysslar med och varför.
   Men i år – då ni!

Text & Foto: Mats Elfström