I det här numret av Gröna Draken inleder vi en ny serie om skyddad natur i Västmanland. Under året presenterar vi löpande nya inblickar i länets reservat.

Färnebofjärden
Artrikast i Skandinavien

Färnebofjärdens nationalpark är troligtvis det artrikaste området i hela Skandinavien. Månnätter i februari kan man börja höra ugglor – i parken finns sju olika arter. Hackspettarna är också väldigt aktiva och under den här perioden börjar havsörnarna komma i parningstankar.

HÄR TRIVS ÄVEN BJÖRN, bäver och lodjur, liksom ovanliga lavar, svampar och många fiskarter.
   Nationalparken invigdes 1998 som nummer 26 i Sverige och omfattar ungefär 10 000 hektar. Av dessa är 4 000 vatten med omkring 200 öar, holmar och skär.
   Parken ligger vid nedre Dalälven och gränsar mellan Heby, Sala, Avesta och Sandvikens kommuner.
   Den har en blandning av barr- och ädellövskog med ek, asp och lind. Det är också gott om björk- och alkärr.
   Det finns flera vandringsleder i parken. Vid Seveds kvarn har en handikappanpassad naturstig anlagts, för att rullstolsbundna och föräldrar med barnvagn ska kunna komma ut och njuta av området.
   Den som vill se forsar får ta sig med båt till Tyttbo eller till Sevedskvarn med bil. Båda dessa områden är paradis för flugfiskare. Här nappar både harr och öring.

SANDÖN ÄR ETT VÄLBESÖKT BADSTÄLLE och vid Skekarsbo finns ett 20 meter högt fågeltorn med utsikt över tre län - Västmanland, Dalarna och Gävleborg.
   Havsörnen häckar i närheten av parken och när ungarna lär sig flyga kan man se flera örnar samtidigt.
   Trots nationalparkens unga ålder har den blivit ett populärt ställe för besökare. Flera företag i närheten av parken ordnar guidade turer efter beställning.

Foto: Pekka Hedin   Gratis guidning i Skäret med Pekka Hedin
Lördagen den 11 maj är Gröna Drakens läsare bjudna på en guidad tur i Skärets naturreservat, tre kilometer söder om Valskog. Pekka Hedin, konstnär från Kungsör och reservatets tillsynsman, kommer att visa alla intresserade runt och dela med sig av sina kunskaper. Skärets naturreservat är en cirka 11 hektar stor ekhage, i anslutning till Arbogaån, med mycket rik flora. Området har	använts som betesmark och slåtteräng under åtskilliga århundraden ända in på 1900-talet. Här finns förutom gamla ekar även lind, hassel, en, brakved, måbär och örter som blåsippa, desmeknopp och nattviol, för att nämna några exempel. Guidningen utgår från parkeringsplatsen på området med samling klockan 10.00. Har du frågor går det bra att ringa till Pekka Hedin, 0227-318 85.

I Västmanlands reservat finns något för alla

Vissa naturområden i Sverige behöver ett särskilt
skydd, för att geologi, natur- och kulturvärden samt
friluftsmiljöer som är särskilt utsatta ska kunna bevaras till kommande generationer. Ett sätt att skydda sådan
natur, är att göra den till naturreservat.

– Den natur som vi skyddar är en bristvara. Ett område kan till exempel sparas på grund av de hotade arter som är knutna dit. Staten har ansvar för att dessa arter får fortleva, förklarar Jan-Inge Tobiasson, naturvårdare på länsstyrelsen i Västmanland.
   Han anser att folk i allmänhet är bra på att följa de regler som finns för naturreservaten. Kommunen eller länsstyrelsen har ansvar för tillsynen inom områdena. Men fågelskyddsområden är däremot mer utsatta.
   – Många struntar i att följa reglerna, eller vet inte om dem. Men det räknas som ett allvarligt brott, som till och med kan ge fängelse, om man gör intrång på ett sådant område, säger Jan-Inge Tobiasson.

NATURVÅRDSVERKET ÄR den statliga myndighet som har ansvaret för all miljövård i Sverige. Där ingår natur-, vatten-, luft-, jakt- och viltvård samt friluftsliv. Men när ett nytt reservat ska bildas, är det en länsstyrelse eller kommun som tar initiativet.
   När ett nytt intressant naturområde upptäcks, till exempel ett gammalt odlingslandskap med sällsynta växter, kan detta bli ett naturreservat. Länsstyrelsen formulerar en beskrivning av naturförhållandena i området och en motivering till varför det ska skyddas. Den gör även en skötselplan med instruktioner om vad som behövs för att nå syftet med reservatet.

LÄNSSTYRELSEN KAN OCKSÅ bestämma om att det ska anläggas vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor och om träd ska gallras, marken röjas, planteras eller om djur ska beta där. Allt för att reservatet ska fungera som det är tänkt.
   Sedan utser den en tillsyningsman, som ska ha uppsikt över reservatet. Det kan vara ägaren, en granne eller någon förening, men helst någon som har anknytning till bygden.
   Ibland kan det förekomma inskränkningar i rätten att använda marken, till exempel förbud mot bebyggelse, uppodling, dikning, plantering och avverkning. I sådana fall kan markägaren eller den som brukar marken få en engångssumma i ersättning från staten. Tanken är att ingen ska förlora ekonomiskt på att vara ägare till mark som behöver skyddas.

Text: Phebe Leyser
Foto: Marita Gustavsson
Illustration: Karin Lindström