Nu är det dags för ett tjoho
Det här är den absolut bästa tiden på året! Jag brukar redan i november tänka på att det bara är tre månader kvar till ugglekvällar och svanmorgnar. Jag är alltid tidsoptimistisk och drar bort sista veckan i november (den är ändå snart slut) och förutsätter en (extremt) tidig vår. NU står vi på startstrecket, svanarna kommer tillbaka och översvämmar Fläcksjön i Fläckebo, de vet att värmen är på väg och att de tack vare den kommer att bidra till myllret av nytt liv i sommar. Samma pirrande vårkänsla verkar även ugglorna få.
 Närkontakt av andra graden
För cirka tjugo år sedan skulle jag en tidig vårkväll guida min svägerska fram till Rastholmen vid Asköviken. Eftersom jag hade pratat så mycket om hur vackert det var, bad hon att få följa med på den första vårturen.
Vi åkte ut precis innan skymningen och hoppades att få höra några vårhoande ugglor. Min svägerska och jag började traska över hagen mot granplanteringen som på den tiden bara var någon meter hög. Vi gick lite runt och hit och dit eftersom stigen ibland bestod av stora vattenpölar. Rätt som det var befann vi oss på ett hygge med frötallar. Det började skymma och vi irrade runt för att finna något riktmärke som visade åt vilket håll vi skulle gå (till saken hör att jag har dåligt lokalsinne och går därför efter minnesbilder av träd, stenar och myrstackar). Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud och såg något stort och mörkt som svepte förbi längst ut i synfältet. Jag skrek, min svägerska skrek. Bara några meter framför oss gled en stor uggla förbi med tunga vingslag. Han sa ingenting, inte ens ett litet ho. Tyst och irriterad, antagligen störd i sin eftermiddagsvila, flög han iväg till ett fridfullare ställe.
Efter ungefär en kvart var vi tillbaka vid parkeringen och bilen. Det är väl bara att erkänna att just den här turen inte blev så lyckad. Hyggen är inte så trevliga att gå på oavsett var de är någonstans. Men det blev närkontakt, i alla fall av andra graden, med ett vårtecken man oftast bara hör.
Vårkänslor
När ugglorna får vårkänslor någon gång i februari-mars börjar de försvara ett lagom stort jaktområde som behövs för att försörja en familj. Det är därför de hoar, för att försvara sitt revir och för att berätta var de är någonstans, om någon till äventyrs skulle vara intresserad av ett samboförhållande. Bra ugglekvällar är vindstilla, det är lättare att höra avlägsna hoanden om inte vinden viner. Just en sådan kväll hörde vi pärlugglans poande för ett par år sedan. Vi satt i stjärnklart mörker och drack varm choklad vid Sörsjöns strand i Lisjö.
Magisk vårkväll
När det blir en sådan perfekt stilla vårkväll brukar vi åka ut mot Tidö slott och ställa bilen på Rudöklippans parkering. Sedan går vi tysta och lyssnar efter vårljud. Förra årets ”ugglekväll” kändes magisk. Det var stjärnklart, någon grad varmt och alldeles mörkt på den lilla vägen som går förbi Tidö slott. Vi hörde ingen uggla den kvällen, men alldeles nära ”vårskällde” ett rådjur hest och urtidslikt.
Om du vill ha sällskap av en ornitolog en ugglekväll så har flera ornitologiska föreningar och naturskyddsföreningar i länet uggleutflykter. Men var inte helt säker på att det är ugglor du hör när det hoar och tjoar i mörkret. Det är hög tid även för oss människor att med ett ystert vår-tjoho hälsa våren välkommen. Kan ugglorna så kan väl vi?!
Foto: Kim Lill
|
