Kan digerdöden komma igen?
För några år sedan landade ett transportplan från Östafrika på Arlanda. Planets last var inbäddad i halm. I halmen fanns flugor och fluglarver som bar på ett virus som angriper hovdjur. En tid efteråt inträffade fall i östra Sverige av hästar och åsnor som uppträdde förvirrat och började blöda. Veterinärer hittade ett virus som kunde sprida sig till människor och då hade 30-procentig dödlighet.

Det blev några nervösa veckor för smittskyddet. Men inga människor insjuknade. Förklaringen var att det var höst och kallt: flugorna kunde inte föröka sig och sprida smittan vidare.
   Skulle en repris av digerdöden, pest-epidemin som på 1300-talet drog fram över Europa och dödade var tredje människa, kunna inträffa idag?
   Nej, det tror inte Olle Järnmark:
   – Svartråttan, som bar på smittan, levde närmare människan än dagens brunråttor. Dessutom känner vi ju sjukdomen. Vi skulle kunna ha ihjäl råttorna och stoppa smittspridningen.

Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJS) är annorlunda. Den orsakas av ett protein, prion, som deformerats och som förstör hjärnvävnaden hos den som drabbas. Sjukdomen är känd sedan länge. Bland annat fanns den under namnet kuru hos ett folk på Nya Guinea. De fick i sig smittämnet genom att äta upp hjärnan från sina döda anförvanter.

Och det var genom att göra kor till kannibaler som galna ko-sjukans smittämne fördes vidare till människan. I 1940-talets England rådde brist på protein. Någon kom på att man kunde mala ned döda djur till mjöl och utfodra kor med det. På så vis slöts ett kretslopp för protein.
Det dröjde ända till mitten av 1980-talet innan diagnosen BSE (bovin spongiform encefalopati) ställdes på några kor.
Då hade man inte en tanke på att smittämnet kunde föras vidare till människan. Idag pekar allt på att det är så. Ett 90-tal personer har hittills drabbats av den nya varianten av CJS.


Text: Anders Jägeberg, Illustration: Sanna Geidemark


Ansvarig utgivare: Agenda 21 förbundet Västmanland