Gröna Draken

Årstidsväxlingar, väder och djurens behov formar till stor del lantbrukaren Per-Erik Anderssons arbetsdag. Men risken för honom och andra bönder är att bli slav under maskinerna.

Förr styrdes en lantbrukares arbetsdag till stor del av omständigheter han inte kunde styra över. Djurens behov och vädret var faktorer som påverkade tempot. Men med moderna maskiner är man mer oberoende av sådana begränsningar.

– Det finns en risk att man gör sig till slav under maskinerna. Allt skulle helst varit färdigt igår. Jag funderar ibland på vart det ska ta vägen, säger Per-Erik Andersson, lantbrukare i Västerbykil.

– Idag finns det de som tröskar 100 ton på en dag. Det tog två veckor förr, berättar Per-Erik. När man körde på åkrarna med hästar var man tvungen att ta hänsyn till att de blev trötta. Men är det bra väder så kan man köra hur länge som helst med moderna maskiner. Det leder till mer ensamarbete och uppskruvat tempo för att man ser möjligheten. Vi som har djur har den hållhaken på oss att vi måste hem och se till djuren. Det blir ett nödvändigt avbrott.

Skogsarbete på vintern är ett sätt för lantbrukaren Per-Erik Andersson att "ladda batterierna".

Familjen Andersson har 22-24 kor och lika många ungdjur och det är djurens behov som rutar in arbetsdagen. Per-Erik börjar sin arbetsdag i ladugården mellan fem och halvsex på morgonen. Att ge djuren mat, göra rent och mjölka tar vintertid drygt två timmar, morgon och kväll. På sommaren, när korna går ute, går bara halva tiden åt till djurskötseln, men då är det i gengäld mycket annat som måste hinnas med före hösten.

Även lantbrukarna blir mer och mer specialiserade, men Per-Erik har valt att ha kvar djur, spannmål och skog.

– Jag tycker det är lite av finessen att ha alla delarna, säger han. Det kanske inte blir hundraprocentigt effektivt, men det finns symbiosfördelar och det ger valmöjligheter. Om någon gren inte fungerar är det bra att inte ha satsat allt på den.

Vädret bestämmer dagen
– Jag trivs med vintern, när jag får gå i skogen, säger Per-Erik. Jag har ett beting som ska göras, men vad jag gör en speciell dag beror på vädret.

– Om jag går och fäller åt en maskin kan det bli lite pressat. Det gäller att hålla maskinen med arbete hela tiden. Men även när jag arbetar alldeles ensam och oberoende av sådant sätter jag upp mål. Jag vet ungefär vad jag ska hinna på en tankning av motorsågen.

Fem dagars semester
Per-Erik laddar batterierna i skogen under vintern. Semester sommartid är svårt att ordna.
– I somras hade vi fem dagars semester. Det var första gången på länge. Men jag har ingen längtan att åka till Kanarieöarna och lägga mig på en badstrand. Möjligen skulle det vara spännande att åka riktigt långt bort någon gång, men det kanske kan bli när man blir pensionär, säger han.

Eva Svensson har inget armbandsur, men tiden jagar henne ändå.
– Det finns klockor överallt och bor man i Sverige åker man med i karusellen, säger hon.

I fyra år levde hon och hennes familj i Tanzania. Hon arbetade som företagssköterska där och fick vänja sig vid ett helt annat sätt att se på tid.

– Ingen skulle förstå dig i Afrika om du sa att du inte hade tid, säger hon. Där tar man sig den tid man behöver och det som inte blir gjort idag blir gjort i morgon. Stress och stressjukdomar är okända begrepp.

Vid sidan av sitt sjuksköterskejobb tillverkar och säljer Eva Svensson salva och honungsprodukter i familjens gårdsbutik.

Tillbaka i klocksamhället
Nu har familjen varit tillbaka i Sverige i två och ett halvt år och inrättat sig i klocksamhället igen.

Eva och hennes man Börje har tre barn, fem, åtta och tio år. Börje arbetar halvtid vid landstinget och Eva arbetar 75 procent som sjuksköterska på Tallbacken. Dessutom har familjen biodling och ett företag för tillverkning av bisalva.

De ägnar sig också åt fritidsaktiviteter och kvällar då alla familjemedlemmar är hemma är både sällsynta och värdefulla. Kort sagt, tillvaron snurrar fort. Dock med ett viktigt undantag. Evas arbetsplats Tallbacken är en hospiceenhet för vård i livets slutskede och något av en undantagsplats.

– Därinne räcker faktiskt tiden, märkligt nog, säger Eva. Där springer jag inte. Vi har en bra bemanning och hinner ägna tid åt patienterna.

– Idag har jag gjort nytta, kan jag känna de dagar jag går från jobbet och har hunnit sitta ned och prata ordentligt, verkligen fått kontakt, med en patient över en kopp kaffe. Jag prioriterar samtalen framför pappersarbetet som jag också måste ägna mig åt ibland. Papperen finns kvar.

Tvätthögen ökar stressen
Men utanför Tallbacken kopplar Eva på ett annat tempo. Minstingen Niklas ska hämtas på dagis. De båda äldre barnen väntar hemma, eller ska hämtas på fritids. Sedan är det matlagning, annat hemarbete och eventuellt något möte...

När barnen är i skolan och Eva ledig från sitt sjuksköterskejobb arbetar hon i företaget med att tillverka salva.

– Det skulle vara bra om vi kunde lägga upp ett lager, men så långt har vi aldrig hunnit, säger hon. Det som stressar mig är egentligen inte det jag gör, utan det jag inte hinner med. Tvätthögen som växer till exempel. När jag inte har kontroll blir jag stressad.

Det afrikanska sättet att se på tiden kan få Eva att stanna upp ibland och tänka till varför hon har så bråttom.

– Frågan är hur mycket mer som egentligen blir gjort för att man stressar, säger hon.