Naturen mellan Kungsör och Köping ler. Som så ofta är det resultatet av att naturen samtidigt tuktats och respekterats av människan. Kungsgården i Kungsör grundlades en gång därför att betet var bättre här än vid Grönö gård strax utanför Köping.

Så småningom planterades ek. Milsvida åkrar bröts av hagar. Det var en långsiktigt planerande statsmakt som då rådde över Kungsör. Älghagens ekar planterades på 1700-talet. Idag är de färdiga för avverkning.

Geopolitik och teknik var snabbare än naturen. För det är jag tacksam. Sedan mitten av 80-talet har detta varit mitt hem och min hembygd. Ingenstans har jag bott längre än på Norra Kungsladugården i Kungsör. 
Och varje helg när jag har vandrat längs åsen, över till Kungs Barkarö och tillbaka för att via just Älghagen nå hem igen har jag tänkt: detta vill jag aldrig överge. Ty ett bättre resultat kan knappast Vår Herre och vi människor åstadkomma i samverkan än det som jag har här tätt inpå mig.

Likväl flyttar jag nu till sta´n. Men det känns ju inte riktigt som om jag överger Kungsör.

Något lite grand kan jag ju fortfarande känna att det är mitt när jag i framtida tjänsteärenden besöker Kungsör. Jag passerar den förunderligt vackra lilla kyrkan i Kungs Barkarö. Strax därefter ligger den gamla jordbruksfastighet som en gång försörjde Kungsgården och vars mangårdsbyggnad under ett och ett halvt decennium i slutet av 1900-talet var mitt hem.

Med juridisk rätt kunde jag då säga: denna bit av jorden är min.

Lennart Holm, en person som jag samarbetade med under några år och som jag kom att hysa stor respekt för, ställde en gång den retoriska frågan: är det verkligen rimligt att en människa skall kunna äga en bit av jorden? Frågan ter sig minst sagt rimlig i det historiska perspektiv som är Kungsörs.
Men säreget nog kan också och med samma rätt den motsatta frågan ställas: Är det verkligen rimligt att en människa inte skall kunna få äga en bit av jorden?

Mats Svegfors