Lämnar goda avtryck

Kraxande olyckskorpar och illmariga leenden. Långt ifrån alla trodde på Daniel Mendozas idé om en tidning med enbart positiva nyheter. Nu är trettonde utgåvan av hans Good News Magazine ute i butikerna. Men tron på kraften i att lyfta det goda sträcker sig långt bortom tidningar och trycksvärta.

För Daniel Mendoza skedde det helt stilla. En sömnlös natt för tio år sedan – sakta steg över ett knarrande trägolv. Ett litet liv fann ro i hans lugnande, vaggande famn. Just där och just då infann sig en känsla av mening och sammanhang.
  – Som valp fick Aragon allergi. Han hade en hemsk klåda om tassarna, kliade och bet nätterna igenom. Det enda sättet att få stopp på det var att lyfta upp honom. Jag gick fram och tillbaka i timmar innan han slutligen somnade.
  – Fram till den stunden i mitt liv hade rädsla och vilsenhet ett grepp om mig. Det låter kanske fånigt, men jag trodde inte att jag var kapabel att förmedla trygghet. Det var första gången jag på riktigt kände att jag kan göra något gott för andra.
  Vi har stämt träff på Björnön. Södra delen, bortom bilbommen. Aragon, nu 10 år och grå om nosen, sätter av i ett språng genom det daggstänkta gräset. Det är dagen innan deadline för ett nytt nummer av tidningen Good News Magazine.
 – Hur jag har tid? Vad är tid, svarar Daniel leende. Jag tar ofta en paus när jag har som mest att göra. Det är ett sätt för mig att skarpt ladda batterierna.

Tanken om att skapa en tidning som endast fokuserar på goda nyheter växte fram under studietiden på Handelshögskolan i Stockholm.
  Daniel fick nog av nyhetersrapporteringarnas huvudsakliga fokus på våld, olyckor och misär. Med övertygelsen om att godhet föder godhet inledde han ett nästan 10 år långt researcharbete. Han studerade marknaden och skissade på artikeluppslag – men aldrig på papper, bara i tankarna.

När första numret lanserades i oktober 2010 hade Daniel lämnat ett välavlönat jobb inom finanssektorn och knutit kontakter med många partners, bland annat Västeråsfödda Anna Åhlund som nu sköter chefredaktörskapet. Tidningen har idag fyra anställda, men sysselsätter på årsbasis ett hundratal frilansare världen över.
  – Medias ansvar är att ge en så sann och objektiv bild av vår omvärld som möjligt. Ändå låter merparten de negativa sakerna få störst utrymme. För mig är det självklart. Vi blir vad vi läser. Om vi bara ser till problemen och ständigt låter oss matas med det får rädslan fäste och vår handlingskraft försvinner.
  Vi promenerar längs en grusväg. Karga ekar ståtar i bakgrunden. Daniel utstrålar ett påtagligt lugn och berättar om tidningen som snart går till tryck. Artiklar om Europas sista stora urskog, om clowner som underhåller barn på sjukhus samt ett reportage om hur engagemang människor emellan förändrar situationen i Grekland.
 – Ibland får vi höra att vi inte ska blunda för verkligheten. Att vi är naiva. Jag brukar svara med en motfråga. Ska vi drapera nuet i våld och ondska för att världen ser ut som den gör, eller med kärlek och respekt just för att världen ser ut som den gör? Vi skildrar ofta stora svårigheter och tuffa öden, men väljer att fokusera på lösningarna, säger Daniel.
  Uppvuxen i en miljö där slag och hot ofta förkom var Daniel länge rädd att bli som sin pappa. Farlig och kontrollerande. Barndomen i Västerås efter flykten från hemlandets inbördeskrig präglades av pappans besinningslösa våld och alkoholism. Tron på det goda är trots allt orubblig. Natten då Aragon fann tryggheten i Daniels famn var startskottet för en ny era i livet, föräldraskap.
 – Jag vågade lägga rädslan åt sidan. Ibland tänker jag att jag blivit den min far innerst inne önskade sig vara. Han tog livet av sig när jag var 17. Samvetet hann till slut i fatt honom.

Daniel beskriver sin egen familj med värme. Att involvera frun Marielle och sönerna i arbetet med tidningen tar han för självklart.
  – Utan deras stöd hade jag inte lyckats. Barnen har läst de flesta artiklarna och tyckt till om det mesta. De har sakliga och ärliga åsikter om allt.
  Vid sidan av arbetet med tidningen föreläser Daniel om ämnen som berör honom, ofta på skolor. Kulturell och biologisk mångfald ligger honom varmt om hjärtat.
 – Som människor har vi ett unikt ansvar i och med vår särställning. Inget barn ska behöva tro att världen håller på att gå under. Det är vår skyldighet att visa dem motsatsen, att hålla lågan tänd.

Text och foto: Linda Karlsson