Ekologiska smågrisar. De Krav-godkända grisarna på Högsta gård bor i stora stallar på vintern där tak täcker delar av utrymmet. Ju kallare det är desto mer halm får de att borra ner sig i. Galten Herman som gjort suggorna omkring sig dräktiga, har precis väckts ur sin middagsslummer av Carina Anderson

Bättre lönsamhet med ekogrisar

Hur svårt kan det vara, sa Carina och Johan Anderson på Högsta gård när de bestämde sig för att gå över till ekologisk grisuppfödning. De har inte ångrat sig en sekund. Efterfrågan är god och deras grisar mår bra.

Det är en blåsig, men vacker novemberdag när Gröna Draken kör upp på ladugårdsbacken vid Högsta gård, som ligger strax utanför Köping. På långt håll kan vi se grisar som går ute i hagen och betar. Här driver Johan och Carina Anderson Krav-godkänd grisuppfödning sedan tolv år tillbaka. Tidigare födde de upp grisar konventionellt.
  Vad var det som gjorde att ni gick över till ekologisk uppfödning?
  – Det var svårt att få den traditionella uppfödningen att gå ihop ekonomiskt. Dessutom blev vi mer och mer intresserade av ekologi och kretslopp.

Hon berättar att efterfrågan på Krav-märkt julskinka är bra även om hon anser att den kunde vara ännu bättre.
  – När grisar bökar får de jord på trynet. Då vet vi att de mår bra, fortsätter Carina Anderson samtidigt som hon visar oss in i grisstallet där två kullar alldeles nyfödda griskultingar springer omkring.
  Smågrisarna är bara en vecka gamla och alldeles bedårande. De rör sig i klump och lägger sig nära varandra under en värmelampa för att få trygghet och värme. Inne i grisstallets traditionella grisbås får de små kultingarna bara stanna i två veckor. Krav-uppfödning kräver betydligt större utrymmen.
  – Efter ett par veckor får kultingarna flytta med suggorna till hyddor ute på åkern. Under höst och vinter befinner sig de större grisarna i stora stallar där utrymmet är cirka 50-60 kvadratmeter för 20 grisar.

Cirka 400 grisar befinner sig i stallarna och 200 är ute på bete vid vårt besök.
  Det blir ett himla liv när vi kommer. När en gris börjar springa så följer de andra efter.
  – De är sociala, nyfikna och vill ha roligt. De gillar verkligen när det kommer besök, konstaterar Carina och sätter sig mitt i halmen bland grisarna. Först ser grisarna lite tveksamma ut, sedan omringar de henne och hon får klappa den ena efter den andra. Hela tiden håller de ett öga på fotografen som tar många bilder. Det ser nästan ut som om de gillar att bli fotograferade.

I ett av stallarna finns grisarna som ska gå till slakt till jul. Det är lite svårare att titta dem i ögonen eftersom jag vet att de inte har något liv efter jul.
  Känner de på sig att de ska slaktas?
  – Nej, det gör de inte. Dessutom är det viktigt att ta det väldigt lugnt med dem när det är dags för transport till slakt. Ingen stress. Då får hellre chauffören vänta, konstaterar Carina Anderson och fortsätter:
  – Så är det med all skötsel av grisar. Det måste få ta tid.
  Hon berättar att minst fyra månader om året ska grisarna gå ute och beta i hagarna. Året runt bor suggorna med sina smågrisar i hyddorna ute på åkern och sommartid går alla gårdens grisar på grönbete, badar i gyttja och busar för fullt.

För att produktionen ska godkännas av kontrollföreningen Krav krävs att fodret som grisarna äter är ekologiskt odlat och Kravgodkänt.
  – Hälften av fodret odlas på gården. Det är främst höst och vårvete, korn, havre, åkerbönor och ärtor. Vi odlar mycket vall dels för att tillföra mer näring till åkrarna men också för att grisarna skall ha någon mark att vara på somrarna. På vintrarna äter de gräs i form av ensilage.
  Ser ni några nackdelar med Krav-produktion?
  – Vi är mer känsliga för hur vädret är och skördarna blir mindre, men det är så här vi vill producera. Vi vet att grisarna mår bra och vi kan erbjuda god kvalitet.

Text: Lilian Haraldsson
Foto: Peter Krüger