En världsmedborgare
i Norberg

Återvändare. För 26 år sedan flyttade Anita Helgesdotter tillbaka till Norberg där hon är uppvuxen. Nu är hon pensionär vilket har öppnat för nya tankar och inslag i livet.

Gröna Draken möter Anita Helgesdotter.

Anita Helgesdotter stortrivs på bokmässan i Göteborg – med myllret av bokälskare och spännande litterära samtal. Men lika bra mår hon av tystnaden i Norbergs svampskogar.

Vi träffas på Elsa Anderssons konditori. Anita kommer tre minuter före utsatt tid. För en tågåkare som hon, är tider exakta. Jag har funderat på mina frågor i bilen. Hon har gått i skogen och tänkt på vad hon ska berätta. Men samtal föds i stunden och banar sina egna vägar. När jag säger att hon påminner mig om Tove Jansson leder det snabbt in på detta speciella författarskap och Anita Helgesdotter läser utantill ett långt stycke ur boken Hur gick det sen?. Jag tänker att texten fastnat för att hon läst den för sina egna barn, men så är det inte.
  Jag har inga egna barn, men det finns många barn som stått mig nära förklarar hon. Så är samtalet igång.
  Anita har många sätt att beskriva sig själv. Norbergare är hon, född där och återflyttad för 26 år sedan. Världsmedborgare på samma gång, eftersom hon intresserar sig mycket för globala frågor, och gammaldags idealist.
  Vill man använda ett fint ord är jag filantrop. Jag tycker om människor och är intresserad av människor, förklarar hon. Och jag vill alltid se på dem jag möter med mina ”blå ögon”, även om jag vet att jag kan bli lurad. Man ska förvänta sig det goda, men vara beredd på motsatsen.

Hon är noga med orden och har hela tiden guldvågen i beredskap att väga dem på. Snäll är ett ord hon lägger dit. Det väger för lätt i Sverige, tycker hon. Människor från andra länder – flyktingar som hon mött och hjälpt – använder det med större tyngd. ”Jag ska aldrig glömma din snällhet!” har hon fått höra från dem ibland.
  Nu är Anita pensionär efter ett långt och skiftande yrkesliv. Hon har arbetat inom kyrkan i nästan alla år, i församlingar, kontrakt, stift och på det nationella planet. Hela tiden i nära kontakt med människor som både inspirerat henne och ibland behövt hennes stöd och omsorger.
  Men inte bara yrkeslivet har format henne. Sitt människointresse fick hon med sig från barndomen i Norberg, på 40-och 50-talet. Pappans livsmedelsaffär och mammans damfrisering var samlingspunkter för alla sorters människor.

En person som påverkade henne mycket var en kvinna som bodde i en liten stuga strax utanför Norberg. Anita var engagerad i scouterna som 1956 samlade in pengar till Ungernhjälpen. I det ärendet knackade hon på dörren till stugan. När hon stod i den trånga hallen kom hon ihåg att hon sett kvinnan förr och visste att hon flytt från ett koncentrationsläger. En femtioöring var allt hon kunde undvara till insamlingen, men den skänkte hon. Det var början till många möten och en vänskap med Vera Diara, som kallade Anita ”lilla blonden”.
  Hon flyttade sedan och jag skulle jag gärna vilja veta vad som hände henne. Hon var en stor människa. Det är väl någon som är väldigt mycket människa, säger Anita.

Mycket av hennes tid och intresse upptas nu av Emilia Fogelklou-sällskapet, där hon är ordförande. Hon hyser stor respekt för den mångsidiga och mångkunniga Emilia Fogelklou, som hon tycker hade något ”trädlikt” över sig.
  Hon var fast rotad och ändå öppen. Hon sökte sanningen, hon sökte nya vägar och kan inte placeras i något fack, säger Anita. Hon var pedagog, psykolog, religionspsykolog och författare med mera.
  Att ta vara på de fördelar som finns i den situation man har, är en regel som Anita Helgesdotter tillämpar. Hon lever ensam, inte för att hon valt det, men för att det har råkat bli så. Och det ger henne utrymme för både många kontakter och för det hon kallar den goda ensamheten. Att bli pensionär har också öppnat för nya tankar och inslag i livet.
  Som pensionär förlorar man pengar, men man får mer tid. Jag ser som min plikt att använda den till att så långt det är möjligt ta vara på Guds gåvor i naturen. Jag går mycket i skogen och plockar svamp. Där tänker jag bara goda tankar. Skogen gör mig snäll, säger hon.

Text: Yvonne Busk
Foto: Kim Lill