Att överleva är det allra viktigaste
Gröna Draken möter Hélio Manhiça som hämtar idéer från den svenska demokratin.

I Sverige kan vi göra val som är bra för miljön. I Afrika måste människor först och främst hitta sätt att försörja sig. Hur man ska göra det utan att förstöra miljön är en fråga som måste föras in lite från sidan, förklarar Hélio Manhiça från Moçambique.

Han har arbetat som miljöexpert i utvecklingsprojekt i sitt hemland. Nu bor han i Sverige sedan drygt ett år. Vi träffas i stadshuset i Västerås, där Hélio Man-hiça från Moçambique har en praktikplats under hösten. Det är snöglopp utanför. Han står ut med det. Men han mår inte bra av att behöva vara inne så mycket som den svenska vintern kräver.
  – Jag kommer från ett land där det alltid är varmt. Där är man ute hela tiden. Jag vill ha mycket luft och sol, säger han. Hélio har, efter fyra års studier vid universitetet i Maputo, en kandidatexamen i kulturgeografi, med inriktning på miljö- och befolkningsutveckling.

Framtidsdrömmen är att arbeta vidare med utvecklingsfrågor i Afrika. I Sverige vill han fördjupa sina kunskaper och komplettera med nya perspektiv. Efter praktiken i Västerås vill han läsa demografi – befolkningsfrågor – på universitetet i Stockholm. Men det är egentligen inte studierna som har fört honom till Sverige.
  – Jag är det som man brukar kalla för en kärleksinvandrare, säger han med ett stort leende. Kärleken och sambon heter Lena. De träffades i en by i Moçambique där Hélio var projektledare och miljöexpert i ett utvecklingsprojekt. Lena, som studerade ekologisk ekonomi, kom dit för att skriva en uppsats om kvinnor och jordbruk.
  Projektet drevs för att stödja byinvånare, mest kvinnor, i att utveckla en hållbar försörjningskälla. De tillverkade hantverksprodukter av trä och använde bark att färga tyg med. Alltså höggs träden ned. Att föra in ett miljötänkande gick ut på att de skulle plantera nya träd som ersättning för dem som höggs ned. De fick också lära sig hur barken kunde skäras loss med kniv i stället. Men miljöhänsyn måste föras in utan att människors försörjningsmöjligheter rycks undan, betonar Hélio.
   – Om vi säger att de inte ska hugga ned träden, inte förorena vattendragen eller inte fiska på ett visst sätt så säger de ”ok, ge oss alternativ! Vi måste leva!”

Dialogen är central för att föra utvecklingen framåt och han menar det finns mycket att hämta i den svenska demokrati-traditionen.
   – I Sverige finns en kontakt mellan politiker och medborgare, som vi inte har i mitt land. Jag deltar i alla möten jag kan här i stadshuset för att lära mig mer om det. Det ger mig många idéer. Hélio har sin familj – mamma, pappa och tre syskon kvar i Moçambique, där de driver ett litet jordbruk. Hans mamma är förskollärare.

Men han har också en ”andra mamma” i Portugal, Manuela. Utan henne hade han förmodligen inte arbetat med det han gör eller haft de framtidsplaner han har. Hans familj hade inte råd att bekosta studier vid universitetet. Så när han i mycket hård konkurrens klarat inträdesprovet dit såg det ändå omöjligt ut. I det läget skrev han ett brev till en kyrka i Portugal och bad om hjälp. Genom prästen fick Manuela, som är lärare, höra talas om saken och bestämde sig för att hjälpa till. Under Hélios studietid skickade hon ungefär 100 euro i månaden plus den litteratur han behövde.
   – Hon kände inte mig och hon är inte rik. Men hon bestämde sig för att avstå tio procent av sin lön för att hjälpa mig, berättar han. Efter studierna sökte han upp henne i Portugal och han har hälsat på henne flera gånger. I december ska han åka dit igen.
   – Du förstår hur viktig hon är i mitt liv! säger han.

Text: Yvonne Busk
Foto: Kim Lill