På spaning efter spår

Trots att det är sen höst mot vinter, grönskar skogarna utanför Surahammar. Kontrasten är stor; från skogsbilvägens frusna grålera till skogens mjukt sviktande och grönskimrande mossa. Den lite kalla doften av skog och fukt snirklar sig in genom näsborrarna och så står man där och ler…helt gratis!
  Trattkantareller, javisst! På vissa skyddade ställen där frosten ännu inte ”nupit” står de och kurar i väntan på att bli tillbehör till en chilikryddad västerbottenspaj. Det är en helt vanlig lördag förmiddag med andra ord.

Precis när jag böjer mig framåt för att håva in ett trattkantarellsbestånd slår en annan sorts doft emot mig – eller…det är mera en vägg av vass, frän lukt. Kan det vara doftmarkering från ett rovdjur? Jag går vidare och följer spåret flera meter, det viker av och fortsätter med en markering åt vänster. Vad kan det vara för djur: varg, lodjur eller björn? Räv kan vi glömma, den lukten har jag känt förut…eller? Jag söker efter fler spår; hittar mosstussar som ligger lite här och var i skogen.
   Trattkantareller i all ära, men det här är mer spännande! Plötsligt kommer jag ihåg Länsstyrelsens lilla informationsblad i förra Gröna Draken. De uppmanade allmänheten att komma med tips om björn, lo och varg.

Jag söker upp Länsstyrelsen och Pierre Ahlgren som är inventeringssansvarig för rovdjur och frågar honom vad det kan vara för markeringar jag stött på.
  – Det är svårt att avgöra när det inte finns snö så att man kan hitta spårstämplar. Men det kan vara en varg, ett lodjur eller en förvildad tamhund, kanske en räv, säger Pierre fundersamt och frågar hur långt mosstussarna låg från hålen i marken.
  – Ligger de nära så kan de komma från ett rådjur eller en älg som sprang iväg när du kom. Ligger tussarna långt borta från hålen kan det vara ett lodjursriv… eller kanske en varg som krafsat i marken. Det är inte en björn i alla fall, tror jag.
  Inte kommer jag ihåg hur långt tussarna låg från hålen i marken! Jag inser att djurspårning är svårt. Pierre berättar att även en rutinerad spårare kan förväxla spår av räv, lo, varg och till och med björn. Utan tydliga spår i snö, eller på mjuk lerväg, är det nästan omöjligt att säkert veta vad man sett.
  – För att säkra lo- och björnspår krävs det omkring tre kilometer spårstämplar, för en varg cirka fem kilometer. Men oftast räcker det inte med spår. En varg har identiskt lika spår som till exempel en s:t bernhardshund, och ett vargspår utan kloavtryck på hård mark kan likna ett lodjursspår. Baktassar och framtassar på rovdjuren är olika stora, så baktassen på en varg kan visa sig vara en räv.
  Han berättar om en erfaren spårare som gick efter ett vargspår i snö. Spåret avvek från vägen och fortsatte in i skogen och plötsligt tog spåren slut…de fortsatte en meter upp i luften på en trädgren. Och så hoppar bara lodjur!
  – Det är bra om man hittar spillning, matrester eller riv på stammar. Den sammanlagda information blir till en indiciekedja som i bästa fall räcker till för att göra en säker bedömning, säger Pierre och menar att rovdjursspårning är lite grann som att lösa en deckargåta.

Det känns riktigt roligt att vänta på den första snön. Det är ju faktiskt den som berättar om mångfalden av arter i naturen. Vill du hitta spår av varg och björn bör du hålla dig i norra delen av Västmanland, lodjur finns i hela länet.
  Vill du veta mer om djurspår och hur de ser ut kan du beställa ”Rovdjurens spår” från Viltskadecenter. Och vem säger nej till att lösa en spännande gåta?