Unikt novembernöje i Ramnäs

Jag kör på en lerig och isig skogsväg på väg till Lisjö och Skinnartorp för att se hur en gnagarinventering går till. Före mig på den slingrande vägen har jag veteranerna i Ramnäs naturklubb Sören Larsson och Ulf Eklund, med sig har de fångstburar och havregryn.
   Medan skogen susar förbi utanför bilfönstret funderar jag över vilken plats gnagare har i våra hjärtan? Har de någon plats alls?
   Vad tänker du på när du hör ordet gnagare: Skadedjur, smittspridare, böldpest, barnens pussvänliga marsvin? Eller du kanske tänker på en av sveriges största chatsajter: hamsterpaj.com.
   Om det fortfarande är helt blankt så kanske möss som trippar över vindsgolvet kan väcka minnen från sömnlösa nätter. Kanske har du vandrat i fjällen och sett en lämmel eller läst om Lämmel i barnböckerna som handlar om Plupp och hans vänner.
   Men oavsett våra erfarenheter och idéer kring vad en gnagare är, så lever de förstås sina alldeles egna fantastiska liv i Västmanlands skogar. Till exempel i Skinnartorp där Sören och Ulf stannar invid ett hygge för att sätta ut fällor.

Sedan 1977 har Ramnäs naturklubb, med bland andra Sören Larsson och Ulf Eklund i spetsen, inventerat gnagare i skogarna runt Ramnäs. De är numera ensamma i Sverige om den här typen av inventering och unika med sin snart trettioåriga statistik.
   Från början kom idén från Fältbiologerna och unge eleven Ulf Eklund var intresserad av att vara med.
   – Sören Larsson ordnade inventeringen och jag följde med för att hjälpa till. Vi började med att undersöka ett område mot Skinnskatteberg, ”Stenramen”, sedan gick vi över till Skinnartorp. Efter tre decennier av gnagarinventering tycker jag fortfarande att det är intressant att se resultatet. Och jag gillar fortfarande gnagare, de är fina med sina pepparkornsögon, säger Ulf och skrattar gott.

Sören Larsson ser lite filurig ut och säger att det är ”maten” han studerar. Med andra ord mattillgången för ”hans” ugglor, som han också håller koll på.
   – Jag började med en uggleinventering och som en följd av den ville jag undersöka hur ugglornas antal var kopplade till mattillgången, alltså små gnagare.
   – Jämför vi de trettio gångna åren så ser vi ingen större skillnad på arter eller mängden djur. Men däremot ser vi en skillnad på fluktuationerna. Det har stadigt varit toppar med ökat antal gnagare var fjärde år, men på senare tid stämmer inte detta längre, det är snarare en topp vartannat år. Antagligen beror det på klimatförändringarna. Det kommer förstås att påverka resten av ekosystemet, menar Sören.

Femtiotalet fångstburar plockas ut ur bagageutrymmena. Det är avlånga ståltrådsburar med ett hål fram som kan blockeras av en platta och en stängbar lucka i andra änden. När burarna ställs ut fylls de med havregryn så att näbbmöss, åkersorkar, skogssorkar och skogsmöss lockas dit för att äta. Fällan är öppen så att gnagarna kan gå ut och in som de vill. Veckan efter, mitt på dagen en lördag, läggs det i ny mat och främre luckan stängs. Den lilla skogsmusen går in och äter, men kommer inte ut.
   – Djuret befinner sig max fem timmar i buren.

På lördagskvällen vittjar vi burarna och artbestämmer gnagaren, noterar vikt och annan information som vi kan behöva, sedan släpper vi ut den i det fria, berättar Ulf.
    Varje år brukar en femteklass på Bäckhammarskolan i Ramnäs få äran att vara med och vittja burarna. En ruggig lördagskväll i november får barnen åka ut i mörka skogen, tända en stor brasa, grilla varmkorv, dricka choklad och kolla på gnagare. Det verkar som om den elden har möjlighet att sprida ett varmt intresse för djur och natur till vår kommande generation. I så fall så är det en ovärderlig insats!

Fureborgs gnagarhem utanför Kalmar har ett hem för övergivna och dåligt skötta gnagare med en virtuell Minneslund med bilder och ett sista farväl till avlidna råttor och chinchillor. www.fureborg.com

Läs om gnagarstatistik >>>

Foto: Mats Elfström, Lena Bergquist