Vardagshjältar i Västmanland
Gröna Drakens Luciakandidater

De framhärdar – precis som Lucia
Vid den här tiden på året brukar Luciatävlingarna vara avgjorda. Tidningsläsare har röstat om vilken blond – oftast – ung kvinna med trevligt utseende som ska anföra tåget med bullar och ljus i denna mörkrets tid.
   Så mycket med ursprungslegenden om Lucia har de inte att göra. Men vi på Gröna Draken vill anknyta till den gamla berättelsen om Lucia som framhärdade i sin tro trots allt motstånd.
   Våra luciakandidater är sådana människor som framhärdar. De arbetar för det de tror på oavsett motgångar. Okuvligt. Ofta i trots mot ”förnuftiga” kommentarer och ifrågasättanden försöker de göra världen lite bättre.
   På de här sidorna uppmärksammar vi några av dem i Västmanland. Meningen är inte att du som läsare ska rösta på den som är allra mest Lucialik. Men hör gärna av dig till tidningen med förslag på andra västmanlänningar som framhärdar i att försöka göra världen bättre.
   Eller gå in på vår hemsida arkiv.fa21.se och berätta om din egen luciakandidat.

Mariam Afrasiabpour,
kvinnostödjare, Västerås
Tog initiativ till Arosdöttrarna, ett nätverk för att hjälpa invandrarkvinnor till större frihet och delaktighet i samhället. Mariam Afrasiabpour såg hur många av dem, efter 10-15 år i Sverige, fortfarande levde isolerade och förtryckta som om de aldrig hade lämnat det gamla landet.
    Arosdöttrarna ger tillsammans med Västerås folkhögskola och Komvux utbildning i svenska, om hur samhället fungerar och ren yrkesutbildning.
Arosdöttrarna finns med hela tiden för att stödja språkligt och socialt. Idag är den första gruppen på 15 kvinnor ute i arbete och två nya grupper är på väg.
Mariam Afrasiabpours kamp för kvinnors jämställdhet började i hemlandet Iran som hon tvingades lämna just på grund av sin politiska aktivitet. Men viljan att förändra tog hon med sig.
   – Där man bor kan man påverka. Jag kämpar. Jag har rätt att säga vad jag tycker. Jag kom hit för att jag inte hade frihet att vara aktiv och påverka i Iran, säger hon.
   Fortfarande lever många invandrarkvinnor i våld och förtryck. Men Mariam Afrasiabpour tycker inte att det ska förklaras med kultur eller religion; det handlar om brott mot samhällets lagar.
   – Allt som är mot mänskliga rättigheter måste man peka ut och säga ”det här är inte riktigt, det kan vi inte acceptera”, säger hon.

Henry Karlström, grönsaksvän, Sala
Började som ekologisk odlare för drygt 30 år sedan när han övertog morfars gård i Sätrabrunn. Odlade tidigare orkidéer hos kungen men blev akut sjuk av kemikalierna som han använde.
   – På 1970-talet var det sånt sug efter grönsaker, och jag ville hellre odla mat än blommor, berättar Henry Karlström.

Har i 30 år levererat till Matfront i Västmanland och liknande grupper i Stockholm. Under åren har leveranserna till Matfront minskat till hälften.
   – Men idén med Matfront var att få de vanliga affärerna att ha ekologiska varor. Och det har ju lyckats.
   Han trivs fortfarande med tillvaron som odlare men börjar känna sig sliten.
   – Det är för mycket jobb, även om jag har en lindrigare tillvaro nu än när jag började. Jag har slitit ont så länge att jag gärna lägger av om någon annan vill ta över efter mig. Annars så fortsätter jag väl så länge jag orkar, säger han.

Olof Karlsson, energikälla, Köping
Sedan början på 1970-talet engagerad för förnybar energi. Initiativtagare till den första energiskogsodlingen i Västmanlands län.
   Startade 1986 Svensk Vindkraftförening, som byggt 80 procent av alla vindkraftverk i Sverige. Idag ordförande i SERO, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation.

Drivkraft: miljöengagemang och en känsla av ansvar för miljön. Efter oljekrisen 1974 ledde han studiecirklar i energisparande. Var aktiv inför folkomröstningen om kärnkraft 1980.
   – Jag önskar fortfarande att kärnkraften kunde avvecklas, även om det förefaller svårare och svårare, säger han.

Mötte motstånd både mot energiskogsodling och vindkraft; när det första vindkraftverket restes på Öland stod 300 personer runt omkring och skrat-tade, berättar han.
   Nu gläds han åt att SERO tagit fram en egen miljömärkning för el. SERO-el kommer enbart från vindkraftverk och småskaliga vattenverk och är därmed den renaste som finns; är därtill den enda el som har ursprungsmärkning.

Inga-Lill Nilsson, tonårsräddare, Västerås
Började för mer än 30 år sedan arbeta på Bjurhovdagården i väntan på annan utbildning. Men blev fast.
   – På den tiden sniffades det mycket bland tonåringar, och jag tyckte att inga vuxna brydde sig. Så jag tänkte att någon måste göra något, berättar hon.
   Sedan dess har hon mött hundratals om inte tusentals ungdomar med större eller mindre svårigheter. Åkt på skid-resor med dem, gått på bandy, skrattat, berömt och skällt. Pratat och lyssnat. Och blivit skrikt åt av arga tonåringar.
   – Visst har jag ibland gått hem och mått jättedåligt. Men många tycker efteråt att det varit bra att jag sagt ifrån.
   Idag möter hon barn eller till och med barnbarn till de ungdomar hon arbetade med för 30 år sedan. Utvecklingen tycker hon har gått upp och ned. En del ungdomskullar har haft en ganska lätt tonårstid när alkohol och droger inte varit trendiga. Andra har haft det mycket jobbigare.

Själv tycker hon fortfarande att arbetet är roligt.Visst har hon sina svackor och blir trött ibland.
   – Men man får så himla mycket tillbaka av att arbeta med unga.

Birgitta Brusling, rättvisevän, Virsbo
Har en frikyrklig bakgrund och fick tidigt lära sig att dela med sig. Som barn lyssnade hon på missionärer som kom till kyrkan med spännande berättelser. Birgitta Brusling har arbetat som lärare och under en kurs som länsskolnämnden anordnade väcktes intresset för tredje världen.
   – Det var då jag fick upp ögonen för den orättvisa fördelningen i världen, säger hon.
   Genom sitt arbete inom kyrkan har Birgitta Brusling kommit i kontakt med många flyktingar. På nära håll har hon upplevt hur flyktingpolitiken bryter ner människor.
   – Det känns positivt att kyrkan engagerar sig och erbjuder verksamhet för flyktingar. Man får göra det lilla man kan. Tänk om barnbarnen frågar vad jag har gjort för att påverka utvecklingen. Då vill jag kunna svara ärligt att jag har gjort det jag har kunnat.

Som sekreterare i Amnestygruppen i Surahammar-Hallstahammar arbetar hon för mänskliga rättigheter. Hon har skrivit många brev och vädjanden, samlat in pengar och arrangerat möten.
   Hon tycker att det känns viktigt att göra något bra i livet.
   – Jag är kristen och har ett uppdrag av Gud att förvalta min tid på bästa sätt.

Per Wernberg, älvräddare, Hallstahammar
Har sedan 1970-talet arbetat för Sörkvarnsforsen i Hallstahammar när kraftbolaget började tala om att bygga ut forsen. Kampen pågick till slutet av 1980-talet och fördes ända till regeringen. Men Sörkvarnsforsen blev kvar och utnämndes till naturreservat.
   Under tiden hade Per Wernberg varit både styrelseledamot och ordförande i Älvräddarna, en paraplyorganisation för grupper som kämpar för fritt strömmande vatten.

Sitt eget engagemang förklarar han med ett naturintresse som grundlades redan under barndomens vandringar på myrkomplexet Florarna i norra Uppland. Då väcktes också en särskild känsla för strömmande vatten.
   – Rinnande vatten är en slags livsåder i landskapet och mycket viktigt för den biologiska mångfalden, säger Per Wernberg.
   Sörkvarnsforsen är ett sådant område, dessutom unikt genom att det ligger mitt i en tätort. Det var en lång och kämpig process för att rädda forsen, minns han.
   – Men när man bor på en ort och har idéer och synpunkter bör man föra fram dem, säger han.

Astley Nyhlén, konstälskare, Uttersberg
Har i årtionden arbetat med att göra människor uppmärksamma på konst. 1977 öppnade han Galleri Astley i ett gammalt stationshus vid en nedlagd järnväg i Uttersberg. Sedan dess har utställningar av världskända konstnärer passerat förbi och hundratusentals konstintresserade har besökt Uttersberg. Därtill har den gamla stationen blivit ett centrum för elektronmusik och jazz.
   – Det här är ett sätt att leva. Jag är så kolossalt intresserad av konst och tycker om att umgås med konstnärer och musiker, säger Astley Nyhlén, som tycker att han egentligen inte har mött några motgångar.

Idag arbetar tre av hans fyra barn med galleriet i Uttersberg – eller med någon utställning i fjärran land. Galleri Astley har bland annat gjort utställningar i Kina och Sydkorea. Astley själv har fyllt 81, men har inte tappat det minsta av gnistan.
   – I kontakten med konstnärer blir man bara mer och mer intresserad. Konsten betyder så mycket. Och musik kan man ju inte alls vara utan, säger han.

Text: Anders Jägeberg,
Marita Gustavsson
Foto: Kim Lill
Illustration: Leyla Atak