Vart
tar toavattnet vägen?
Liter
efter liter rinner dagligen ner i avloppet från toaletter,
duschar, tvättmaskiner. Men som vi alla vet kan ingenting
försvinna spårlöst, så vart tar egentligen
allt detta vatten vägen?
De
flesta som är lite äldre vet att reningsverket finns,
men vad är det egentligen som händer i alla pumpar och
system som finns där?
Vi begav oss till reningsverket i Sala för
att ta reda på svaret. Väl på plats träffade
vi en av de anställda. Han hette Hasse och guidade oss runt
bland alla bassänger och reningsställen. Han berättade
att det varje dag pumpas in mellan 6 000-7 000 kubikmeter vatten
från en befolkning på ungefär 20 000 invånare.
Tillsammans med två andra anställda
ansvarar Hasse för att allt fungerar som det ska.
Levande
fiskar i reningsnätet
Hasse berättade också att vattnet först genomgår
en mekanisk, sedan en kemisk och slutligen en biologisk rening.
Man kan jämföra det med en stor sil, där smutsigt
vatten
kommer in och rent vatten kommer ut.
I den mekaniska reningen rensas allt större
material, som slam, toapapper och grus, bort. Ibland har skjortor,
leksaker och till och med levande fiskar dykt upp i reningsnätet.
Gasen
säljs till värmeverket
I den kemiska reningen tillsätter man kemikalier som får
föroreningar att fällas ut och sedan i klumpar falla
till botten, där de rensas bort. Det kallas sedimentering.
I den biologiska reningen är det små
mikroorganismer som äter upp föroreningar i vattnet
med hjälp av tillfört syre. Då bildas det slam
som sjunker ner till botten.
Rötslam kallas det som blir kvar efter
alla reningsstegen. Rötslammet samlas upp i tankar där
små bakterier bryter ner det. Som biprodukt avges en gas.
Förr i tiden användes gasen för
att värma upp reningsverkets byggnad, men nuförtiden
säljs den till värmeverket, som ligger bredvid reningsverket.
Slammet
innehåller tungmetaller
I stora centrifugliknande cylindrar snurras till sist allt vatten
bort ur slammet. Kvar blir något som ser ut som jord.
Om nu allt hade varit perfekt och människor
inte vore som de är, så skulle det kanske ha kunnat
fungera bättre.
Det jordliknande ihoptorkade slammet skulle
kunna användas som till exempel gödsel på åkrar.
Men slammet innehåller för höga halter av tungmetaller
och är därför förbjudet att återanvända.
Synd tycker vi och hoppas att ni som läst
detta i fortsättningen låter bli att spola ner farliga
saker i era toaletter och avlopp, så att det i framtiden
blir ett bättre fungerande kretslopp.
Så
var det förr i tiden
De
flesta tror nog att dåtidens människor var ovårdade
och gjorde sina behov helt fritt ute i naturen, men det är
faktiskt inte hela sanningen. För länge sedan spelade
hygienen en stor roll.
Flera
bad om dagen
I det gamla Egypten spelade den personliga hygienen en
stor roll. Egyptierna badade gärna flera gånger per
dag och de hade avancerade vatten- och avloppssystem. Precis som
idag alltså, fast för 500 år sedan.
Även romarna och grekerna hade ett
mycket väl utvecklat avloppssystem och känsla för
hälsa och renhet.
Gående
toaletter
Annat var det under medeltiden. Kyrkan, som dominerade
under den här tiden, ansåg att människokroppen
var något orent och ofint. Människor fick inte gärna
visa sig nakna och att tvätta sig ansågs onödigt,
därför spreds många sjukdomar, bland annat digerdöden.
I städerna kastade man ut sitt avfall direkt
på gatorna, så den som passerade förbi kunde
få allt i huvudet. Stanken måste också ha varit
obeskrivlig.
De rika hade speciella inomhustoaletter, en
slags stol med ett hål i. Allt för att slippa resa
sig.
En del satte ett kärl på ryggen och
blev kringvandrande toaletter. När en kund kom ställdes
kärlet ned på marken. Kunden erbjöds också
en mantel för att skyla sig. Pottan kunde vara
gjord av allt från porslin och tenn till silver eller guld.
Parfym
dolde stanken
Under 1600- och 1700-talen blev det inte mycket bättre.
Rika människor tvättade sig nästan aldrig, istället
användes parfym och puder för att dölja stanken
och smutsen.
Ute på landet var det vanligt att man
gjorde sina behov i skogen, eller så hade man en grop som
täcktes över när den blev full.
Vad torkade människor sig då med?
Allt från det egna fingret till stenar och trästickor.
De rika hade små linne- och sammetsdukar. På värdshus
fick man sätta upp skyltar som förbjöd användaren
att torka av sig på väggen.
Utedasset
kom till
I början av 1800-talet blev människor mer medvetna
om hygien. Renhållningen började komma igång
och avfallet samlades upp och kördes ut från städerna.
De första vattentoaletterna började
användas i England på 1820-talet.
Sjukdomarna minskade och det blev en allt trevligare
miljö.
Ute på landsbygden började man samla
upp avfallet i kärl och tunnor, som tömdes när
de blev fulla.
Avträdena (där man uträttade
sina behov) började också byggas in och så
kom utedasset till, och det finns på många ställen
än idag.
Text
och foto: Sofie Juhlin
Martin Lindow
Malin Noreby Malmlöf
Therese Nyberg
(Kungsängsskolan i Sala)
Illustration: Marie Lönnroos och
Ingelöv Åstrand
|