Vart tar toavattnet vägen?
Liter efter liter rinner dagligen ner i avloppet från toaletter, duschar, tvättmaskiner. Men som vi alla vet kan ingenting försvinna spårlöst, så vart tar egentligen allt detta vatten vägen?

De flesta som är lite äldre vet att reningsverket finns, men vad är det egentligen som händer i alla pumpar och system som finns där?
   Vi begav oss till reningsverket i Sala för att ta reda på svaret. Väl på plats träffade vi en av de anställda. Han hette Hasse och guidade oss runt bland alla bassänger och reningsställen. Han berättade att det varje dag pumpas in mellan 6 000-7 000 kubikmeter vatten från en befolkning på ungefär 20 000 invånare.
   Tillsammans med två andra anställda ansvarar Hasse för att allt fungerar som det ska.

Levande fiskar i reningsnätet
Hasse berättade också att vattnet först genomgår en mekanisk, sedan en kemisk och slutligen en biologisk rening. Man kan jämföra det med en stor sil, där smutsigt vatten kommer in och rent vatten kommer ut.
   I den mekaniska reningen rensas allt större material, som slam, toapapper och grus, bort. Ibland har skjortor, leksaker och till och med levande fiskar dykt upp i reningsnätet.

Gasen säljs till värmeverket
I den kemiska reningen tillsätter man kemikalier som får föroreningar att fällas ut och sedan i klumpar falla till botten, där de rensas bort. Det kallas sedimentering.
   I den biologiska reningen är det små mikroorganismer som äter upp föroreningar i vattnet med hjälp av tillfört syre. Då bildas det slam som sjunker ner till botten.
   Rötslam kallas det som blir kvar efter alla reningsstegen. Rötslammet samlas upp i tankar där små bakterier bryter ner det. Som biprodukt avges en gas.
   Förr i tiden användes gasen för att värma upp reningsverkets byggnad, men nuförtiden säljs den till värmeverket, som ligger bredvid reningsverket.

Slammet innehåller tungmetaller
I stora centrifugliknande cylindrar snurras till sist allt vatten bort ur slammet. Kvar blir något som ser ut som jord.
   Om nu allt hade varit perfekt och människor inte vore som de är, så skulle det kanske ha kunnat fungera bättre.
   Det jordliknande ihoptorkade slammet skulle kunna användas som till exempel gödsel på åkrar. Men slammet innehåller för höga halter av tungmetaller och är därför förbjudet att återanvända.
   Synd tycker vi och hoppas att ni som läst detta i fortsättningen låter bli att spola ner farliga saker i era toaletter och avlopp, så att det i framtiden blir ett bättre fungerande kretslopp.

Så var det förr i tiden
De flesta tror nog att dåtidens människor var ovårdade och gjorde sina behov helt fritt ute i naturen, men det är faktiskt inte hela sanningen. För länge sedan spelade hygienen en stor roll.

Flera bad om dagen
I det gamla Egypten spelade den personliga hygienen en stor roll. Egyptierna badade gärna flera gånger per dag och de hade avancerade vatten- och avloppssystem. Precis som idag alltså, fast för 500 år sedan.
   Även romarna och grekerna hade ett mycket väl utvecklat avloppssystem och känsla för hälsa och renhet.

Gående toaletter
Annat var det under medeltiden. Kyrkan, som dominerade under den här tiden, ansåg att människokroppen var något orent och ofint. Människor fick inte gärna visa sig nakna och att tvätta sig ansågs onödigt, därför spreds många sjukdomar, bland annat digerdöden.
   I städerna kastade man ut sitt avfall direkt på gatorna, så den som passerade förbi kunde få allt i huvudet. Stanken måste också ha varit obeskrivlig.
   De rika hade speciella inomhustoaletter, en slags stol med ett hål i. Allt för att slippa resa sig.
   En del satte ett kärl på ryggen och blev kringvandrande toaletter. När en kund kom ställdes kärlet ned på marken. Kunden erbjöds också en mantel för att skyla sig. ”Pottan” kunde vara gjord av allt från porslin och tenn till silver eller guld.

Parfym dolde stanken
Under 1600- och 1700-talen blev det inte mycket bättre. Rika människor tvättade sig nästan aldrig, istället användes parfym och puder för att dölja stanken och smutsen.
   Ute på landet var det vanligt att man gjorde sina behov i skogen, eller så hade man en grop som täcktes över när den blev full.
   Vad torkade människor sig då med? Allt från det egna fingret till stenar och trästickor. De rika hade små linne- och sammetsdukar. På värdshus fick man sätta upp skyltar som förbjöd användaren att torka av sig på väggen.

Utedasset kom till
I början av 1800-talet blev människor mer medvetna om hygien. Renhållningen började komma igång och avfallet samlades upp och kördes ut från städerna.
   De första vattentoaletterna började användas i England på 1820-talet.
   Sjukdomarna minskade och det blev en allt trevligare miljö.
   Ute på landsbygden började man samla upp avfallet i kärl och tunnor, som tömdes när de blev fulla.
   Avträdena (där man uträttade sina behov) började också byggas in – och så kom utedasset till, och det finns på många ställen än idag.

Text och foto: Sofie Juhlin
Martin Lindow
Malin Noreby Malmlöf
Therese Nyberg
(Kungsängsskolan i Sala)
Illustration: Marie Lönnroos och
Ingelöv Åstrand