Ställ tiden, som djuren!
Det snöar utanför mitt fönster. Blöta och tunga, men målmedvetna flingor tar snabbaste vägen mot gräsmattan. Det kunde lika gärna ha regnat, eftersom det bara är en minusgrad.
   Grässtråna har sträckt på sig så mycket de bara kan. Men de för en ojämn kamp mot snön, inom ett par timmar kommer de att vara täckta. Gräsmattan byts mot ett snötäcke, gräsklippning mot snöskottning.
   Jag har aldrig haft något riktigt bra förhållande till vintern, den känns snål på något sätt: bjuder på tunna, bleka färgskalor och kyla. Vintern är något jag tidigare velat hasta förbi så fort som möjligt, gömma och glömma.

Aktiviteterna ses som huvudsaken
Min arbetshypotes inför den här vintern är att försöka ta tillvara varenda snålblåsig sekund. Man kan ju faktiskt vila i det bleka och låta själen få lugn och ro. Ofta tänker vi oss att alla våra aktiviteter är huvudsaken och att vi vilar för att orka med dem. Varför inte vända på saken och fokusera på vilan. Vila i varat.
   Jag tänker på författaren och fysikern Bodil Jönsson som myntade begreppet ”ställtid”, den tid det tar att ställa in sig på något nytt.
   Handen på hjärtat, brukar du boka in ställtid i din almanacka före nya arbetsuppgifter, möten och förändringar i livet? Eller rusar livet vidare sekund för sekund, som en rad dominobrickor som faller en efter en tills de tar slut?

Jorddjuren drar snötäcket över sig
Vi kan nog lära oss mycket av naturen om hur vi ska förhålla oss till livet.
   Björnar, grävlingar och igelkottar vilar sig igenom vintern och för dem är det lika självklart att ”vara” under vintern som att ”göra” under sommaren.
   Jorddjuren gäspar och drar snötäcket över sina huvuden, inget konstigt med det, det är helt enkelt dags att dra ner på tempot. Vissa smådjur som fjärilar, skalbaggar och steklar överlever genom att de skaffar sig ny avkomma som övervintrar i form av ägg, larv eller puppa.
   Om vi letar noga kan vi finna alla dessa småkryp i källare och på vindar, i springor och prång. Bina håller värmen i sina snötäckta kupor genom att krypa närmare varandra så att de bildar en tät boll. Under vinterns gång byter de plats med varandra så att alla bisamhällets medborgare får njuta av värmen som finns i mitten.
   Dessa smådjur har fattat det där med ställtid, att samla kraft för att klara den stora sommarföreställningen, den som för dem bara erbjuds en enda gång i livet.

Vintervilan förebådar förändringar
Utanför mitt fönster har snöflingorna bytts ut mot ett gråfuktigt dis. Det har börjat mörkna och ljusen i fönstren tänds allt eftersom grannarna kommer hem från sina arbeten. Om några timmar kommer lamporna i fönstren att slockna, en efter en. Sedan tar sömnen vid för de flesta.
   Så är det med sömnen, ställtiden – och vintervilan – de ger oss möjlighet att samla kraft, men innebär också något mer. Vilan är inte bara en parentes mellan aktiviteter utan har ett värde i sig, i alla fall för oss människor som ska samla erfarenheter och utvecklas under många år.
   Visst är det så att sömnen och drömmen skapar ny förståelse: ”Sov på saken”, så löser du problemen. Ställtiden gör oss förberedda att ta oss an nya uppgifter – ”tänk efter före” – och ger oss möjlighet att samla alla erfarenheter vi har för att skapa nya handlingsalternativ.
   Vintervilan förebådar nog större förändringar. Kanske gör vi under den här vintern som fjärilen; går från ägg, puppa och larv till fjäril och utvecklar något nytt som vi över huvud taget inte kunde räkna ut under höstens spring i korridorer.

Inga krav på resultat
Ta chansen den här vintern, skapa utrymme för ställtid och vintervila. Det kanske handlar om att vila i öppenheten, att ta emot det som kommer inifrån och utifrån, utan att ha några specifika krav på resultat eller förutfattade meningar om vad som är rätt och fel. Sedan är det förstås trevligt att ingå i en gemenskap, att precis som bina kunna ge värme och få värme, eftersom vintern är lång.

Foto: Kim Lill