Jag vill sluta stjäla

Jag erkänner utan omsvep: jag brukar stjäla. Och jag gör det i stort sett dagligen. Det har helt enkelt blivit en livsstil. Det är absolut inget jag är stolt över, tvärtom skäms jag. Särskilt eftersom det är mina barn jag nallar av. Att jag nu väljer att berätta är för att jag vill sätta press på mig själv att sluta stjäla.

Redan den 20 augusti förbrukade jordens befolkning globalt sett de naturresurser som ska räcka ett helt år. Det säger sig självt att det inte går att leva ”på krita” en tredjedel av året, år efter år. Vi bygger upp en miljöskuld som yttrar sig i form av global uppvärmning, sötvattenkris, havsmiljöproblem, giftiga kemikalier och utarmning av den biologiska mångfalden. Följden är ohälsa, fattigdom, flyktingströmmar och andra mänskliga lidanden. Och de som får betala priset för vårt oansvariga sätt att leva är inga andra än våra barn och deras barn.

När Sveriges riksdag 1999 antog nationella miljömål var ambitionen att de stora miljöproblemen skulle vara lösta inom en generation. Men det går inget vidare med den saken, om man får tro Naturvårdsverket som följer utvecklingen. Trots att det görs en massa bra saker är bedömningen att 14 av 16 miljökvalitetsmål inte nås till år 2020, vilket var ambitionen inom de flesta målområdena.

Vad kan då få oss att sluta stjäla av våra barn? Kanske att naturen får ett pris som i sin tur leder till att det blir för dyrt att stjäla. Ett positivt initiativ är att regeringen tillsammans med svenska företag nu arbetar för att kostnadsberäkna de så kallade ekosystemtjänsterna. Ett konkret exempel är kostnaden för uteblivna skördar om bin och andra pollinerande insekter försvinner. Globalt uppskattas priset till ofattbara 190 miljarder dollar. Varje år.

Som jag många gånger tidigare skrivit om i den här spalten tycker jag att det är viktigt att ställa krav på politiker, företagsledare och andra beslutsfattare att gå i spetsen för en omställning av samhället i mer hållbar riktning. Men vi kan inte förlita oss på dem. Var och en av oss kan göra väldigt mycket i vår egen vardag.

I det här numret av Gröna Draken berättar vi till exempel om stadsodlaren Johannes Wätterbäck, återvinnaren Vivi Båvner och om familjen Rosén som genom sin importerade lådcykel från Danmark ändrat sina resvanor. Och så har vi hälsat på hos ekobonden, där giftsprutan ställdes undan redan för 25 år sedan.  
  Allt detta inspirerar mig till att göra vad jag kan för att mina barn och barnbarn ska få leva ett minst lika bra liv som jag själv har gjort. Men då måste jag sluta stjäla av dem.

Trevlig läsning!!

Kjell Gustavsson, chefredaktör
kjell@fa21.se