En lever, resten dog

Jag förstår om min högstadierektor i smyg suckade tungt när jag och kompisen entusiastiskt lanserade våra storstilade planer. Det var inte första gången någon ville ha stöd för att starta en skoltidning. Men han visade ingenting av sin skepsis, utan uppmuntrade och hjälpte oss. Han medverkade också med en krönika i första numret där han berättade om alla skoltidningar som kommit ut – i en utgåva. Han hoppades att vår tidning skulle bli mer långlivad, men dessvärre gick den samma öde till mötes som våra föregångare. Det första numret blev också det sista.

Under årens lopp har jag varit med och startat många nya tidningar; i lumpen, i fackliga sammanhang, i föreningar och även yrkesmässigt. Ingen av dem har dock blivit särskilt långlivad. Utom en, den tidning du nu håller i handen, som i dagarna faktiskt uppnår myndighetsåldern. Det var nämligen i september 1994 som första numret av Gröna Draken gavs ut och därefter har det kommit en ny tidning var tredje månad.
  Varför har då just Gröna Draken överlevt? Det finns säkert många förklaringar, men grunden måste vara att tidningen har fyllt ett behov. Annars skulle inte så många människor ha engagerat sig och gett oss sitt stöd. Jag inbillar mig att det enträgna skrivandet om vår tids stora ödesfrågor både har fungerat som en påtryckare och en inspiratör. Vi har i många artiklar lyft fram problem och hotbilder, men även strävat efter att ge lösningar och förmedla goda exempel som ger framtidstro.

För något år sedan försökte jag uppskatta hur många ord vi har skrivit om miljö och hållbar utveckling. Redan då hade vi med råge passerat en miljon. Många ämnen kommer ständigt tillbaka. Men inte på samma sätt, utan på en ny och högre nivå. Ett konkret exempel är begrepp som energieffektivisering och förnybar energi. Från att ha varit stora och abstrakta frågor handlar de idag alltmer om människors vardag.
  I det här numret av Gröna Draken skriver vi till exempel om det som snart kan liknas vid en folkrörelse – alla som vill producera sin egen el med hjälp av solenergi. Vi berättar också om de som nu utbildar sig för att leda Vett & Watt-cirklar, med målet att genom enkla insatser minska energiförbrukningen med 10-15 procent.


Jag vet inte om Gröna Draken finns kvar om ytterligare 18 år, och hur den i så fall ser ut. Nu känns den i alla fall mer angelägen än någonsin. Och själv är jag glad åt att genom tidningen få vara med och förmedla kunskaper, ge handfasta tips och bidra till en bättre och rättvisare värld.

Trevlig läsning!!



  

Kjell Gustavsson, chefredaktör
kjell@fa21.se