Bergslagens själ. Lars Andersson i Skinnskatteberg är kommunalråd i en av Sveriges allra minsta kommuner. Trots litenheten är det viktigt att fortsätta vara en egen kommun, anser han. – Annars riskerar vi att förlora bygdens själ.

En kommun med många ansikten

Beroende på från vilket vädersträck man närmar sig Skinnskatteberg visar kommunens centralort upp olika ansikten. Alla berättar något om bygdens historia och nutid. Om den nedlagda gruvan, som snart kanske öppnas igen. Om den internationella industrikoncernen med huvudsäte i Skinnskatteberg och om Västmanlands enda universitet.
  Nästan alla vägar leder till kommunhuset mitt i byn. Här sitter kommunalrådet och funderar på om en liten kommun kan överleva i en värld där det oftast är storleken som räknas.

Själva närmar vi oss Skinnskatteberg från sydost. Strax efter Kolarbyn, som marknadsför sig som Sveriges mest primitiva vandrarhem, kommer vi fram till sjön Nedre Vättern. Här finns flera landmärken med koppling till kultur och utbildning.
  Vi passerar den numera nedlagda folkhögskolan och det är inte långt till Galleri Astley i Uttersberg. Snart har vi den kommunala kulturskolan Korpens lokaler på höger sida och herrgården med Skogsmästarskolan till vänster. Skolan är en del av SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Här släpper jag av kollegan, som ska skriva om Västmanlands enda universitet.
  Själv fortsätter jag något hundratal meter till kommunhuset. Där ska jag träffa det socialdemokratiska kommunalrådet för ett samtal om hur hållbar kommunen egentligen är.
  Frågan om kommunens långsiktiga hållbarhet rymmer många bottnar, som traditionella miljöfrågor, energi, arbetstillfällen och kommunikationer. Ytterst handlar det om hur det är att leva och bo i Västmanlands minsta kommun. Kan man verkligen vara en egen kommun om man bara har drygt 4 400 invånare?
  – Det är klart man kan, säger Lars Andersson (S) bestämt. Visserligen måste vi samarbeta mer med andra kommuner. Men för mig handlar det om att bevara den själ som finns i bygden och som annars riskerar att förloras.
  När jag ber honom beskriva denna själ blir han först tyst och skrattar lite förläget. Sen säger han att det handlar om ”skogarna, sjöarna och industritraditionen”. Känslor som kan vara svåra att klä i ord, men som är självklara för den som har sina rötter i Bergslagen.
  Kanske syftar han på den del av Skinnskatteberg han upplever varje dag när han västerifrån färdas till kommunhuset från hemmet i Riddarhyttan. En trakt där järnmalm har brutits och förädlats i flera tusen år. Ett landskap fyllt av intressanta spår från inlandsisens dagar. Och ett samhälle där arbetarrörelsen varit väldigt stark.

Ett nytt kulturrike växer fram
Men vad händer med själen när gruvorna är nedlagda, Konsumbutiken drivs av en privathandlare och Folkets Park har köpts av en privatperson? Lars Andersson håller med om att tiderna har förändrats. Men exemplet Riddarhyttan, där han arbetat som lärare i många år och själv är aktiv i det lokala föreningslivet, visar att nya krafter växer fram. Han berättar om ett allaktivitetshus, planerna på ett geologiskt centrum och inte minst Teatermaskinen, en fri teatergrupp som engagerar sig i bygdens och hela samhällets utveckling.
  Kulturen är något han vurmar extra mycket för, både som privatperson och kommunalråd. Stolt citerar han de politiska målen där det sägs kommunen ska leva upp till devisen ”Kulturriket i Bergslagen”

Gruvan öppnas igen
Men gruvnäringen, själva grundbulten i bygden, är borta för alltid. Eller kanske inte?
  Den ökande efterfrågan på järnmalm har medfört att blickarna åter riktas mot malmfyndigheterna i Bergslagen, berättar Lars Andersson. Ett företag vill bryta järnmalm i den nedlagda Bäckegruvan. Går planerna i lås handlar det om ett hundratal nya jobb i Skinnskatteberg.

Gästarbetare från Polen
En ny våg av gruvnäring skulle leda till många nya utmaningar för hela samhället. Malmen måste kunna fraktas från gruvan, helst på järnväg. Och var finns kompetensen?
  – Förr gick gruvarbetaryrket i arv från far till son, men nu kanske det krävs särskilda utbildningar för att få fram kompetent arbetskraft, säger Lars Andersson.   Om gruvorna öppnas igen är det viktigt att tänka långsiktigt, resonerar kommunalrådet.
  – Risken är stor att det blir arbetslösa kolgruvearbetare från Polen som kommer hit som gästarbetare. Vi måste sträva efter att gruvarbetarna blir kvar i Skinnskatteberg, oavsett varifrån de kommer.

Det blåser i kommunen
Gruvhanteringen är en av pusselbitarna i den nya översiktsplan som kommunen arbetar med. En annan är möjligheten till mer sjönära boende, något som ska locka människor att flytta till Skinnskatteberg.
  Ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv innebär också att de grundläggande försörjningsfrågorna fungerar. Kommunen har idag problem med dricksvattnet och planerar för en ny vattentäkt i Färnatrakten. Som i andra kommuner pågår ett omfattande arbete för att energieffektivisera och få bort oljan som bränsle. En utredning har också gjorts om förutsättningarna för vindkraft.
  – Det har visat sig att det blåser tillräckligt bra i den nordvästra delen av kommunen, så det ska vi gå vidare med, säger Lars Andersson.

Centrum och periferi
I framtiden kanske vindkraftsparker blir det ansikte Skinnskatteberg visar upp för besökare som närmar sig norrifrån. Norr om centralortens centrum finns också de två största arbetsgivarna vid sidan av kommunen. Sågen med ett hundratal anställda och fläktfabriken med ungefär fyra hundra. Hit är det många som pendlar, men det är ännu fler som har sina jobb på andra orter. Sammanlagt handlar det om cirka 1 200 personer som reser till eller från kommunen och som är beroende av bra kommunikationer. Och då är inte skolelever inräknade.
  Till Örebro och Fagersta går det hyfsat att åka tåg, men till Västerås är det betydligt sämre med kollektivtrafiken. Bättre kollektivtrafik är avgörande för att människor ska kunna bo kvar på mindre orter, framhåller Lars Andersson. Han berättar att han har funderat mycket på det här med centrum och periferi.
  – Västerås är en stark magnet när det gäller arbete, utbildning och handel. Men alla resurser får inte gå till centralorten. Satsningar måste också göras så att de mindre samhällena kan överleva, det tjänar hela länet på.

Text: Kjell Gustavsson
Foto: Peter Krüger