Trädgården har ett budskap

Utanför Kökar, i Ålands skärgård, syns horisonten som en blå dimmig evighetsrand som gömmer Polens kust långt, långt borta. Det är en underbar känsla att flyta mel-lan himmel och hav i en kajak! Och Ålands skärgård är absolut det rätta stället att kajaka på: tusentals öar, fåglar, fin flora och många fjärilar i ett vackert bevarat kulturlandskap. Men det gäller att inte planera för mycket, för man vet aldrig vart vädret tar vägen eller vilken ö man kan gå iland på. Öppenhet för vad havet och öarna bjuder på leder till oväntade möten.
    Av en slump träffade jag Sylvia – och då menar jag inte trädgårdssångaren Sylvia borin, utan Sylvia Sundström som är ansvarig för Antons pensionat på Kökar. Hennes trädgård visade sig vara ett kapitel för sig: en blå bluesträdgård som omfattar både glädje och sorg vilket jag får veta vid frukosten som erbjuds, tro det eller ej, i en rosenberså.

Det började med att vi bokade sista natten på ”det fantastiska hotellet” som kostar 1300 kronor per natt. Det gnagde lite i min själ att det var så orimligt dyrt. På väg därifrån ser jag plötsligt en skylt där de står ”Antons”. Jag känner igen namnet som ett pensionat från mina internetsök under reseplaneringen. Vi åker in på grusvägen och möter Sylvia som påtar i sin fantastiska trädgård. Jodå, ”Antons” har hyrt ut rum tidigare men bygger nu om rummen till lägenheter. Men visst kan vi få hyra ett rum på hörnet av huslängan. Hon visar oss rummet som redan är bäddat och klart – precis som om hon väntat på oss.
    Hon ber om ursäkt för sin trädgård eftersom det står vildväxande blommor mitt i rabatterna. Sylvia förklarar att de växter som vill rota sig, till exempel inhemska kökarväxter som prästkragar och praktlysing, får vara kvar. Andra vilda växter som sätter färg i rabatten får också en fristad. Jag lyssnar till hennes öppna förhållningssätt och känner mig plötsligt som en glad ”blåklocks- hyresgäst” som råkat hamna i rätt rabatt.

I Sylvias trädgård är nästan alla växter knutna till människor som betytt mycket. Hon pekar på kungsljuset som stolt står och lyser bredvid rosorna, det är väninnan ”Lilian” som dog i cancer förra året. Det blå linfältet har en annan väninna, ”Gun”, bistått med. Malvorna påminner om mamma och sparrisen har en lokal sparrisfantast övertygat henne om att odla. Sylvias trädgårdsdesign utgår från en öppen nyfikenhet, ödmjukhet och livserfarenhet …och ”varför tänka logiskt när det går att tänka på andra sätt”… som trendgurun Ernst Kirschsteiger lär ha sagt. Det låter som Sylvias trädgårdsplanering i ett nötskal.

Det finns ett viktigt budskap att ta till sig av Sylvia och hennes trädgård. Det påminner mig om boken ”Den trofaste trädgårdsmästaren” skriven av den spanska författarinnan Clarissa Estola Pinkes. Trädgårdsmästaren i boken brände sin åker och lät den sedan vara öppen för att ta emot de frön som ”Ödet, Gud eller Tillfällig-heterna” med vindens hjälp lade i fårorna. Sedan väntade han med nyfikenhet på vad som skulle växa.

    I mina fåror spirar just nu Sylvia och hennes trädgård, hennes man Bertil med sin uppfinning ”blandaren” (läs mer om det nedan) och fyra svalungar som bodde utanför Antons kök. De lärde sig flyga under natten och var borta på morgonen, men de timmar vi följde deras små liv under kvällens middag är obetalbara. Livet är alltid större än vi själva lyckas planera. Så gott folk: håll åtminstone en fåra öppen och några rutor i almanackorna blanka under hösten.

Boktips:
Den trofaste trädgårdsmästaren av Clarissa Estola Pinkes