 En önskvärd matkris?
Det var inte många månader sedan högre priser på världsmarknaden för jordbruksprodukter var ett mål. Högre priser skulle minska behovet av subventioner i Europa och USA. Halva EUs budget skulle kunna användas för något mer konstruktivt än att subventionera produktion av tobak ingen ville köpa, vin ingen ville dricka och mat som måste subventioneras igen för att kunna prånglas ut på världsmarknaden.
Detta slöseri var också förödande för jordbrukare i fattigare länder. Stadsbefolkningarna kunde importera mat från den subventionerade världsmarknaden istället för köpa från det egna landets bönder. Bönder-nas export stoppades av tullmurar kring USA och Europa.
Landsbygden ställdes utanför ekonomin – utan export ingen import. Man kunde inte utbilda och vårda landsbygdens befolkning. Om man utbildade flyttade de utbildade till städerna där de kunde få inkomst – och makt.
Fattiga länders regeringar kunde inte själva ändra detta. Att genom egna tullar skydda landsbygdens jordbrukare från orimlig konkurrens på en subventionerad världsmarknad skulle visserligen kunna vara bra för hela landet. Men det skulle drabba stadsbefolkningen. Jublande bönder på landsbygden kan inte rädda en regering när stadsbefolkningarna startar kravaller.
Fattiga bönder i självförsörjningsjordbruk utan årslager blev resultatet. Människor som svälter när den lokala skörden slår fel. Pittoreska turistmål, som i bästa fall inte svedjeodlar urskog.
Skattebetalarna kunde undgå subventionsbördan och u-landsbönderna få försörjning om priserna steg. Lester Browns bok ”Who will Feed China?” (1995) beskrev att det skulle hända när rikare kineser efterfrågade mer protein och mångdubbelt mer åkermark krävdes för att odla foder åt köttdjur istället för att odla spannmål till människor. Då skulle matpriserna gå upp. Frågan var hur snabbt det skulle ske.
Nu vet vi svaret. Fattiga i städerna står mot landsbygdsbefolkningar i världen. Skattebetalarna i EU och USA har samma intressen som landsbygdsbefolkningarna. Vi kommer att se jordbruk växa i Afrika och Latin-amerika. Självförsörjningsjordbruk kommer att ersättas av plantager. Jordbruket kommer att mekaniseras och arbetarna utbildas. Landsbygden kommer in i penningekonomin. Mer mat kommer att produceras och mer biprodukter blir tillgängliga för energiändamål.
Några blir fattigare, några blir rikare. Skogar kommer att avverkas i Latinamerika och Afrika, såsom vi i Europa har avverkat skog för att bereda plats för jord och skogsbruk.
Allvarliga frågor är om de länder där utvecklingen nu sker kommer att klara av att skydda så mycket skog att djur och växtarter inte utrotas och om man kommer att ha skyddsnät som hindrar att de som förlorar på utvecklingen svälter ihjäl.
För världens bilister gäller att det blir mindre lönsamt att göra biodrivmedel av mat, men mer biprodukter från jordbruket att göra biodrivmedel av.
| 
