Skogen surar inte längre
Återhämtning efter Sovjetblockets fall

För nästan 30 år sedan var försurning en av de största
miljöfrågorna. Idag är det inget som väcker heta känslor på debattsidor eller bloggar. Men är problemet löst? Vad har egentligen hänt sedan det sena 1970-talet?

Då oroades många av att nedfall av svavel och kväve gjorde marken och vattnet allt surare. Det var osäkert om skogen skulle klara sig på lång sikt. I skogssjöar som försurats dog fiskar och andra organismer. Mängder av träd visade tecken på att vara svårt ansträngda.
   Sedan dess har mycket hänt som påverkat försurningsproblemet.
   – Utsläppen har minskat radikalt. Men åtminstone i delar av landet fortsätter markförsurningen. Och återhämtningen går långsamt i andra delar, säger Frida Edberg vid institutet för miljöanalys vid Stockholms universitet.

Minskning med 80 procent
På de senaste 20 åren har de svenska utsläppen av svavel minskat med 80 procent och nedfallet med mer än 60 procent.
   Att bryta trenden mot ökad försurning är ett av de nationella miljömålen. Före 2010 ska skogsmarken ha börjat återhämta sig. Och det verkar som om det kan bli så.
   – Arbetet för att minska utsläppen av försurande ämnen har varit mycket lyckosamt. Nu kan vi se att en återhämtning är på gång i stora delar av landet, säger Jens Fölster vid institutionen för miljöanalys vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
   Problem finns fortfarande i sydvästra Sverige och även i Bergslagen. Men i större delen av Sverige sker alltså en förbättring.

Kan vända igen
På lång sikt kan dock utvecklingen vända igen. Det är om markens egna buffrande ämnen, som väger emot försurningen, skulle ta slut. Då kan försurningen ta fart igen. Men det är på mycket lång sikt, sannolikt hundratals år, framhåller Jens Fölster.
   Han pekar dock på risken med att ta ut allt mer av skogsbränslen: allt som skördas och tas bort från skogen försurar marken. Men även här handlar det om en långsam process, och den kan i viss mån motverkas genom återföring av träaska.

Inte entydigt
I Västmanlands län har mätningar av vad som sker i skogsmarken pågått sedan början av 1990-talet. Nedfallet av svavel har minskat kraftigt och är i de flesta fall mindre än de 2,5 kg per hektar som marken anses tåla. Men för kväve finns inte samma positiva utveckling. Fortfarande ligger nedfallet över de 4 kg per hektar som anses godtagbart.
   – Det ser ut som att det blivit lite bättre, försurningen minskar något. Men tecknen är inte entydiga. Och det finns en risk för ökad försurning framöver om kvävenedfallet fortsätter vara högt och om man tar ut alltför stora mängder biomassa ur skogen, säger Per Hedenbo som arbetar med miljöövervakning på länsstyrelsen.
   Fortfarande sprids kalk för att motverka försurningen av sjöar. Omkring 130 sjöar i länet berörs av kalkningen.
   – Men det går åt rätt håll. Vi har börjat plocka bort sjöar ur kalknings-programmet, säger Sven-Erik Åkerman på länsstyrelsen.
   Han hoppas att kalkningen inte behövs alls om 20 år, men säger att det kan dröja 30 eller 40 år också.

Andra bränslen
Problemet finns alltså på sätt och vis kvar. Man kanske kan säga att vi håller försurningen stången.
   Tre viktiga saker som hänt under dessa 30 år är bättre avgasrening, byte till andra bränslen i energiproduktionen och införandet av katalysatorer på bilarna.
   Men det mesta försurande nedfallet kom inte från källor i Sverige utan långt bortifrån. Därför var Sovjetblockets sammanbrott 1989 kanske allra viktigast; ganska snart efter kommunismens fall tvingades industrier och kraftverk utan rening att slå igen. Den ekonomiska krisen i öst hjälpte miljön hos oss.
   Den industriella strukturomvandlingen i väst hjälpte också till att få bort många förorenande industrier. Men i en del fall flyttade de – och utsläppen – till länder där kraven på rening inte var lika hårda.


Text: Anders Jägeberg
Foto: Kjell Gustavsson