Skogen
surar inte längre
Återhämtning efter Sovjetblockets fall
För
nästan 30 år sedan var försurning en av de största
miljöfrågorna. Idag är det inget som väcker
heta känslor på debattsidor eller bloggar. Men är
problemet löst? Vad har egentligen hänt sedan det sena
1970-talet?
Då oroades
många av att nedfall av svavel och kväve gjorde marken
och vattnet allt surare. Det var osäkert om skogen skulle
klara sig på lång sikt. I skogssjöar som försurats
dog fiskar och andra organismer. Mängder av träd visade
tecken på att vara svårt ansträngda.
Sedan dess har mycket hänt som påverkat
försurningsproblemet.
– Utsläppen har minskat radikalt.
Men åtminstone i delar av landet fortsätter markförsurningen.
Och återhämtningen går långsamt i andra
delar, säger Frida Edberg vid institutet för miljöanalys
vid Stockholms universitet.
Minskning
med 80 procent
På de senaste 20 åren har de svenska utsläppen
av svavel minskat med 80 procent och nedfallet med mer än
60 procent.
Att bryta trenden mot ökad försurning
är ett av de nationella miljömålen. Före
2010 ska skogsmarken ha börjat återhämta sig.
Och det verkar som om det kan bli så.
– Arbetet för att minska utsläppen
av försurande ämnen har varit mycket lyckosamt. Nu kan
vi se att en återhämtning är på gång
i stora delar av landet, säger Jens Fölster vid institutionen
för miljöanalys vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Problem finns fortfarande i sydvästra Sverige
och även i Bergslagen. Men i större delen av Sverige
sker alltså en förbättring.
Kan
vända igen
På lång sikt kan dock utvecklingen vända igen.
Det är om markens egna buffrande ämnen, som väger
emot försurningen, skulle ta slut. Då kan försurningen
ta fart igen. Men det är på mycket lång sikt,
sannolikt hundratals år, framhåller Jens Fölster.
Han pekar dock på risken med att ta ut
allt mer av skogsbränslen: allt som skördas och tas
bort från skogen försurar marken. Men även här
handlar det om en långsam process, och den kan i viss mån
motverkas genom återföring av träaska.
Inte
entydigt
I Västmanlands län har mätningar av vad som sker
i skogsmarken pågått sedan början av 1990-talet.
Nedfallet av svavel har minskat kraftigt och är i de flesta
fall mindre än de 2,5 kg per hektar som marken anses tåla.
Men för kväve finns inte samma positiva utveckling.
Fortfarande ligger nedfallet över de 4 kg per hektar som
anses godtagbart.
– Det ser ut som att det blivit lite bättre,
försurningen minskar något. Men tecknen är inte
entydiga. Och det finns en risk för ökad försurning
framöver om kvävenedfallet fortsätter vara högt
och om man tar ut alltför stora mängder biomassa ur
skogen, säger Per Hedenbo som arbetar med miljöövervakning
på länsstyrelsen.
Fortfarande sprids kalk för att motverka
försurningen av sjöar. Omkring 130 sjöar i länet
berörs av kalkningen.
– Men det går åt rätt
håll. Vi har börjat plocka bort sjöar ur kalknings-programmet,
säger Sven-Erik Åkerman på länsstyrelsen.
Han hoppas att kalkningen inte behövs alls
om 20 år, men säger att det kan dröja 30 eller
40 år också.
Andra
bränslen
Problemet finns alltså på sätt och vis kvar.
Man kanske kan säga att vi håller försurningen
stången.
Tre viktiga saker som hänt under dessa
30 år är bättre avgasrening, byte till andra bränslen
i energiproduktionen och införandet av katalysatorer på
bilarna.
Men det mesta försurande nedfallet kom
inte från källor i Sverige utan långt bortifrån.
Därför var Sovjetblockets sammanbrott 1989 kanske allra
viktigast; ganska snart efter kommunismens fall tvingades industrier
och kraftverk utan rening att slå igen. Den ekonomiska krisen
i öst hjälpte miljön hos oss.
Den industriella strukturomvandlingen i väst
hjälpte också till att få bort många förorenande
industrier. Men i en del fall flyttade de – och utsläppen
– till länder där kraven på rening inte
var lika hårda.
Text:
Anders Jägeberg
Foto: Kjell Gustavsson
|