En nesofils bekännelser

Jag är ganska säker på att du själv eller någon du känner besökte en ö i somras. Nog har du hört någon granne eller släkting berätta om sitt båtluffande i den grekiska övärlden eller i Stockholms skärgård, om besök på Ridön utanför Västerås eller Oljeön vid Ängelsberg. Du kanske tillhör dem som väljer att resa till Öland eller Gotland någon gång per år? Känner du dig hemma på öar och längtar tillbaka… då är du en öälskare – en nesofil.
   Den gröna smaragden i ett azurblått hav får de flesta av oss att rysa av välbehag… där vill vi vara, hitta nya stigar, omslutas av frodigheten, stränderna och vågorna som med hjärtrytm fridfullt slår mot stranden.
   Men alla öar är som bekant inte ett bombastiskt fyrverkeri av färger och yppig frodighet. Det finns en lite mer karg variant för dem vars hjärnor är informationströtta; Ingmar Bergmans Fårö: transparent vitt, grått, gråblått, oliv, ockra…Vilket resebolag med självbevarelsedrift har inte sådana resmål?

Vad är det med öar som gör att man vill resa dit? Varför vill man åka till en plats som man inte kan ta sig ifrån utan båt eller flyg? Man är helt enkelt fast på en ö och många verkar vilja vara det. Men vad kan denna ölängtan bero på?
   En förklaring kan vara att vi människor – homo sapiens – är nyfikna, vi vill helt enkelt utforska verkligheten och sträcker oss gärna mot det vi inte når. En ö är en avgränsad yta möjlig att omfatta med sin längtan, den är på många sätt begriplig och övergripbar. Ett annat svar är att det inte är ön i sig som drar, utan sjön eller havet. Vatten finns det ju som bekant gott om kring en ö.

Jag har en ö som jag vet kommer att klia som ett myggbett nästa år någon gång i maj: Stora Karlsö mellan Gotland och fastlandet. Jag var där i slutet av juli, alldeles efter det att sillgrisslornas ungar gjort sitt första ödesdigra hopp från rättnerstupande klippväggar, ner mot stenarna i havet och i bästa fall till Östersjöns vilda vågor. Jag har sett det förut: Havstrut och gråtrut cirklar ovanför klipporna och väntar på mat och de brukar inte behöva vänta särskilt länge.
   När man närmar sig ön med båten m/s Karlsö, kan man bli lite geografiskt förvillad. Det man ser skulle lika gärna kunna vara en liten italiensk ö med sitt skira vitbleka ljus och den frodiga grönskan som omsluter som en krans.
   Men när man bestigit ön och kommer upp på dess platå, liknar den mer Ölands magra men artrika alvar. Det tunna jordlagret täcks av över sexhundra kärlväxter som besöks av sällsynta skalbaggar och mängder av vackra fjärilar. Ön bär en rik flora av kalkälskande växter, som till exempel orkidéer, blåeld och kungsmynta. Marktäckare som backtimjan målar ön med vackert cerisefärgade penseldrag. Över tvåhundra fågelarter häckar och/eller befinner sig då och då på Stora Karlsö.
   Pilgrimsfalken hittade mat alldeles utanför fyrens fönster en morgon samtidigt som vi åt frukost. Sillgrissla, tobisgrissla och tord-mule låg i tiotusentals utspridda som ett gigantiskt nät längs kusten. Under förmiddags-promenaden över alvaret sjöng höksångaren, gräshoppssångaren och rosenfinken i enesnåren. Överallt vippade stenskvättor.

Till stora karlsö har människor sökt sig sedan stenåldern, det visar fynden från de många grottorna. Här har fåren betat under århundraden och det finns till och med ett jaktlag på ön som vårdar stammen av vildkanin och hare. Kring fyren och fyrhuset finns en alldeles egen intressant historia. Där har fyrvaktare bott med sina familjer sedan 1800-talet, porträtten på de uniformsklädda männen sitter på väggen i spiraltrappan som leder upp till fyrljuset.
   I dag hyrs fyrhusets rum ut via Svenska turistföreningen och besökarna är forskare, naturturister och… nesofiler. Den lilla diskus-liknande skivan mitt i Östersjön med sin blinkande fyr är sitt eget universum, rikt nog för att besökas varje år under en livstid utan att man har sett allt.