Blir smörbulten slutet för Fredens musslor?
Jag har inte dansat med vargar i sommar, men simmat i 24-gradigt mälarvatten tillsammans med smågäddor, abborrar och mörtar. För att inte tala om alla sötvattenmusslor som man kryssat mellan för att nå tillräckligt djupt och simbart vatten.
   Kärrhöksparet vid strandkanten har dansat med vindarna och smekt vassruggarna i sitt långsamma och metodiska sök efter föda. Deras arbete har gett mycket gott resultat. I slutet av juli kunde man se föräldrar och fyra ungar i turbulent luftakrobatik, en lek som egentligen handlade om överlevnad. Man får ge föräldrarna en eloge för pedagogiken – att låta störtdykningar och girar bli till en spännande utmaning. Nu, när sensommaren är ett faktum och höstfärgerna kan anas, är god flygförmåga det enda svaret på ungfåglarnas kurrande magar.

Musslorna har fascinerat mig mycket, jag har slagit i mitt småkrypslexikon och artbestämt dem till små dammusslor (rätta mig om jag har fel). De lever av mikroorganismer i bottenslammet och musslornas ägg och larver förvaras i gälarna. När de är tillräckligt gamla för att pustas ut i vattnet fäster larverna sig vid någon förbipasserande intet ont anande fisk. De kapslar in sig i fisken och hämtar näring från den tills musslan är vuxen nog att släppa taget om värden och falla till bottnen och gräva ner sig i slammet. Från slam till slam… så sluts cirkeln.
   Jag kommer att tänka på hinduismens idé om återfödelse, reinkarnation, och teorin som styr till vad man föds: lagen om karma – det du sår får du skörda. Enligt dessa teorier verkar det vara omöjligt för en liten dammusslesjäl att bli något mindre dyigt eftersom biologin tvingar den att snika åt sig näring från en oskyldig fisk. En fråga: återföds man på grund av detta till dammussla i slam för resten av evigheten? Man skulle kunna se detta som en bild av helvetet, men å andra sidan kan nog ett relativt okomplicerat liv som mussla kännas avundsvärt i vissa situationer i livet.
   Inom shintoismen, Kinas gamla religion, bestod helvetet bland annat av att krypa runt i oändliga gångar. Det enda sällskapet som erbjöds i detta helvete var dammråttor. Dammet fungerade, förutom som depressionskatalysator och därmed straff, också som nödföda när hungern satte in. En evighetslång trist korridor med dammråttor skulle också kunna vara en högst rimlig mardröm före fredagsstädningen. Den är ju också cirkulärt återkommande vare sig man vill eller inte.

Från hemkokt teologi tillbaka till amatörbiologi. Den 4 juli läste jag i DN att en för oss ny musselätande fisk, smörbulten, är på väg mot Mälaren genom Östersjön. Det är bara en tidsfråga innan den når våra vatten, tror forskarna vid institutionen för systemekologi vid Stockholms universitet. Fisken är cirka 25 cm lång och ser lite grann ut som en simpa. Andra karaktäristika är att den simmar långsamt och är aggressiv mot andra fiskar, särskilt hanarna som har till uppgift att vakta boet. Smörbulten gillar som sagt musslor och ju större den blir, desto fler musslor äter den förstås, berättar forskaren Gustaf Almqvist i artikeln.
   Roligt med lite nya arter – kan man ju tänka. Men problemet är att vi inte vet hur Mälarens ekosystem reagerar på denna nykomling. Slås andra fiskarter ut? Kommer de små dammusslorna i våra vatten att bli ett minne blott?
   Till det positiva hör att smörbulten anses vara en mycket god matfisk, den smakar ungefär som abborre och i Polen lär man njuta av smörbult inlagd i tomatsås. Kombinationen god matfisk och långsam simmare kanske öppnar för nya fiskemetoder; man kanske kan slå ihjäl den med solskyddskrämsflaskan vid strandkanten och grilla direkt… en enkel lösning på matsäcksfrågan.

Musslorna i Freden vet ingenting än så länge, men kanske kommer deras genomsnittliga livslängd att förkortas med flera år.
   Å andra sidan kanske det blir riktig fart på förökningen, om antalet fiskar ökar får musslorna fler värddjur att suga musten ur. Enligt de karmatiska lagarna borde de musslor som pliktar med sina liv stiga i graderna…eller hur man nu ska se det. Kanske återföds deras små musselsjälar som smörbultar, vem vet?

illustration:
Ingelöv Åstrand