Blir
smörbulten slutet för Fredens musslor?
Jag
har inte dansat med vargar i sommar, men simmat i 24-gradigt
mälarvatten tillsammans med smågäddor, abborrar
och mörtar. För att inte tala om alla sötvattenmusslor
som man kryssat mellan för att nå tillräckligt
djupt och simbart vatten.
Kärrhöksparet vid strandkanten har
dansat med vindarna och smekt vassruggarna i sitt långsamma
och metodiska sök efter föda. Deras arbete har gett
mycket gott resultat. I slutet av juli kunde man se föräldrar
och fyra ungar i turbulent luftakrobatik, en lek som egentligen
handlade om överlevnad. Man får ge föräldrarna
en eloge för pedagogiken – att låta störtdykningar
och girar bli till en spännande utmaning. Nu, när sensommaren
är ett faktum och höstfärgerna kan anas, är
god flygförmåga det enda svaret på ungfåglarnas
kurrande magar.
Musslorna
har fascinerat mig mycket, jag har slagit i mitt småkrypslexikon
och artbestämt dem till små dammusslor (rätta
mig om jag har fel). De lever av mikroorganismer i bottenslammet
och musslornas ägg och larver förvaras i gälarna.
När de är tillräckligt gamla för att pustas
ut i vattnet fäster larverna sig vid någon förbipasserande
intet ont anande fisk. De kapslar in sig i fisken och hämtar
näring från den tills musslan är vuxen nog att
släppa taget om värden och falla till bottnen och gräva
ner sig i slammet. Från slam till slam… så sluts
cirkeln.
Jag kommer att tänka på hinduismens
idé om återfödelse, reinkarnation, och teorin
som styr till vad man föds: lagen om karma – det du
sår får du skörda. Enligt dessa teorier verkar
det vara omöjligt för en liten dammusslesjäl att
bli något mindre dyigt eftersom biologin tvingar den att
snika åt sig näring från en oskyldig fisk. En
fråga: återföds man på grund av detta till
dammussla i slam för resten av evigheten? Man skulle kunna
se detta som en bild av helvetet, men å andra sidan kan
nog ett relativt okomplicerat liv som mussla kännas avundsvärt
i vissa situationer i livet.
Inom shintoismen, Kinas gamla religion, bestod
helvetet bland annat av att krypa runt i oändliga gångar.
Det enda sällskapet som erbjöds i detta helvete var
dammråttor. Dammet fungerade, förutom som depressionskatalysator
och därmed straff, också som nödföda när
hungern satte in. En evighetslång trist korridor med dammråttor
skulle också kunna vara en högst rimlig mardröm
före fredagsstädningen. Den är ju också cirkulärt
återkommande vare sig man vill eller inte.
Från
hemkokt teologi tillbaka till amatörbiologi. Den
4 juli läste jag i DN att en för oss ny musselätande
fisk, smörbulten, är på väg mot Mälaren
genom Östersjön. Det är bara en tidsfråga
innan den når våra vatten, tror forskarna vid institutionen
för systemekologi vid Stockholms universitet. Fisken är
cirka 25 cm lång och ser lite grann ut som en simpa. Andra
karaktäristika är att den simmar långsamt och
är aggressiv mot andra fiskar, särskilt hanarna som
har till uppgift att vakta boet. Smörbulten gillar som sagt
musslor och ju större den blir, desto fler musslor äter
den förstås, berättar forskaren Gustaf Almqvist
i artikeln.
Roligt med lite nya arter – kan man ju
tänka. Men problemet är att vi inte vet hur Mälarens
ekosystem reagerar på denna nykomling. Slås andra
fiskarter ut? Kommer de små dammusslorna i våra vatten
att bli ett minne blott?
Till det positiva hör att smörbulten
anses vara en mycket god matfisk, den smakar ungefär som
abborre och i Polen lär man njuta av smörbult inlagd
i tomatsås. Kombinationen god matfisk och långsam
simmare kanske öppnar för nya fiskemetoder; man kanske
kan slå ihjäl den med solskyddskrämsflaskan vid
strandkanten och grilla direkt… en enkel lösning på
matsäcksfrågan.
Musslorna
i Freden vet ingenting än så länge, men
kanske kommer deras genomsnittliga livslängd att förkortas
med flera år.
Å andra sidan kanske det blir riktig fart
på förökningen, om antalet fiskar ökar får
musslorna fler värddjur att suga musten ur. Enligt de karmatiska
lagarna borde de musslor som pliktar med sina liv stiga i graderna…eller
hur man nu ska se det. Kanske återföds deras små
musselsjälar som smörbultar, vem vet?
illustration:
Ingelöv Åstrand
|