I Philippes liv är miljön
alltid nära
– I Grekland såg jag en mamma och hennes lilla pojke. De hade en matta, en skål och pojkens leksak – en vindsnurra. Inget mer.
– Jag tänker mycket på fattiga barn, berättar Philippe Holmgren, 10 år. I hans idealvärld skulle det inte finnas några fattiga, inga krig och vi skulle ha en fin miljö med fina träd.

Philippe, som föddes samma år som det första numret av Gröna Draken gavs ut, har fortfarande sin grekiska sommarsolbränna kvar. Samtidigt har ett nytt skolår – hans fjärde – just börjat på Ängshagenskolan i Sala. Det är fotbollsträning två gånger i veckan igen. Nya matcher och – förhoppningsvis – nya segrar väntar.
   – Det går bra för oss, säger Philippe som spelar med Grällsta IF.
Han är en nyfiken tioåring som gillar att sätta igång med nya saker. När skolan behövde elever till miljörådet anmälde han sitt intresse direkt. Nu har han suttit flera år i rådet, som träffas varannan vecka och där alla skolans grupper är representerade.
   – Jag skrev ett brev och sa att jag ville vara med, förklarar han. Det kändes roligt och spännande.

Philippe Holmgren

Elev vid: Ängshagenskolan i Sala, årskurs fyra.

Bor:
I villa på Ängshagen.

Familj:
Mamma Maria, pappa Gunnar, storasystrar Caroline och Kristina, tvillingbror och storebror Alexander (sju minuter äldre), fyra sköldpaddor, akvariefiskar.

Äter helst:
Grekisk grillad fisk och potatis.

Aktiviteter:
Skola och fotboll. Spelar fiol i Sala musikskola. Ser mycket film, helst Kung Fu, Karate, äventyr. Läser.

Favoritfilm:
Filmer med skådespelaren Jackie Chan.

Senast lästa bok: ”Konsten att försvinna spårlöst” av Sara Nickerson.

Får fåglarna att komma nära
Ängshagenskolan är en av cirka 50-60 skolor i landet som uppfyller skolverkets kriterier för att kallas miljöskola.
   Ett träd som planterades vid skolan och pengar till ett akvarium som nu finns i foajén var kommunens sätt att visa sin uppskattning när skolan blev miljöskola, år 2002, länets hittills enda.
   I ett närliggande skogsområde har miljörådet, som en av flera aktiviteter, sysslat med att mata och sätta ut bon och holkar åt fåglarna. Att fortsätta det arbetet är vad Philippe närmast vill göra. På så sätt kan man få fåglarna att komma nära så man kan titta på dem. Hackspettar, blåmesar och domherrar ser man till exempel inte så ofta annars, menar Philippe.

En egen häst i framtiden
Han är väldigt intresserad av djur.
   – Ungar tycker jag om, säger han. Kalvar, föl, hundvalpar...
    Tidigare hade Philippe och hans syskon hästar hos farmor i Möklinta. De finns inte kvar nu, men Philippe hoppas på att någon gång kunna ha en egen häst igen.
   – Men då måste man ju bo på landet och det vill jag inte nu, säger han. Jag trivs här. Här finns skolan, fotbollslaget och vännerna.

Grekiska sommarlov
Sommartid har han en annan värld också – Grekland. Sommarloven tillbringas hos mormor och morfar som bor utanför Aten. Det är sol, bad och ledighet. Men det var också i Grekland han på nära håll såg riktig fattigdom hos en mamma och hennes pojke.
    Fattigdomen oroar Philippe. Alla krig också. Och alla avgaser som förstör miljön.
   – Min storasyster Caroline har berättat om hur avgaserna förstör ozonlagret. Jag har tänkt mycket på det också, men jag vet inte vad man ska göra åt det.
   Philippe lever sig gärna in i hur andra människor har det.
   – Jag brukar tänka andra liv, berättar han och tar storasyster Kristina som exempel.
   – Jag kan tänka på hur det kan vara att vara tjej och femton år.
   Hur hans eget liv ser ut om tio år har han i alla fall delvis klart för sig.
   – Då har jag flyttat hemifrån och har bil och moped, säger han snabbt. Brandman är drömyrket.
   – När jag var liten, i sexårsåldern, brukade jag säga att jag skulle bli ”bussfrisör”, säger han och ler åt sig själv. Jag menade nog busschaufför, men det vill jag inte längre.
   Och så är det ju det där med häst... Kanske vore det bättre med häst än moped.
   – Förresten, säger han till sist, Philippe betyder ”hästkompis” på grekiska!

Text: Yvonne Busk
Foto: Kim Lill