I
Philippes liv är miljön
alltid nära
–
I Grekland såg jag en mamma och hennes lilla pojke. De hade
en matta, en skål och pojkens leksak – en vindsnurra.
Inget mer.
– Jag tänker mycket på fattiga barn, berättar
Philippe Holmgren, 10 år. I hans idealvärld skulle
det inte finnas några fattiga, inga krig och vi skulle ha
en fin miljö med fina träd.
Philippe,
som föddes samma år som det första numret av Gröna
Draken gavs ut, har fortfarande sin grekiska sommarsolbränna
kvar. Samtidigt har ett nytt skolår – hans fjärde
– just börjat på Ängshagenskolan i Sala.
Det är fotbollsträning två gånger i veckan
igen. Nya matcher och – förhoppningsvis – nya
segrar väntar.
– Det går bra för oss, säger
Philippe som spelar med Grällsta IF.
Han är en nyfiken tioåring som gillar att sätta
igång med nya saker. När skolan behövde elever
till miljörådet anmälde han sitt intresse direkt.
Nu har han suttit flera år i rådet, som träffas
varannan vecka och där alla skolans grupper är representerade.
– Jag skrev ett brev och sa att jag ville
vara med, förklarar han. Det kändes roligt och spännande.
Philippe Holmgren
Elev
vid: Ängshagenskolan i Sala, årskurs fyra.
Bor:
I villa på Ängshagen.
Familj:
Mamma Maria, pappa Gunnar, storasystrar Caroline och Kristina,
tvillingbror och storebror Alexander (sju minuter äldre),
fyra sköldpaddor, akvariefiskar.
Äter
helst:
Grekisk grillad fisk och potatis.
Aktiviteter:
Skola och fotboll. Spelar fiol i Sala musikskola. Ser mycket
film, helst Kung Fu, Karate, äventyr. Läser.
Favoritfilm:
Filmer med skådespelaren Jackie Chan.
Senast
lästa bok: ”Konsten att försvinna spårlöst”
av Sara Nickerson.
|
Får
fåglarna att komma nära
Ängshagenskolan
är en av cirka 50-60 skolor i landet som uppfyller skolverkets
kriterier för att kallas miljöskola.
Ett träd som planterades vid skolan och
pengar till ett akvarium som nu finns i foajén var kommunens
sätt att visa sin uppskattning när skolan blev miljöskola,
år 2002, länets hittills enda.
I ett närliggande skogsområde har
miljörådet, som en av flera aktiviteter, sysslat med
att mata och sätta ut bon och holkar åt fåglarna.
Att fortsätta det arbetet är vad Philippe närmast
vill göra. På så sätt kan man få fåglarna
att komma nära så man kan titta på dem. Hackspettar,
blåmesar och domherrar ser man till exempel inte så
ofta annars, menar Philippe.
En
egen häst i framtiden
Han är väldigt intresserad av djur.
– Ungar tycker jag om, säger han.
Kalvar, föl, hundvalpar...
Tidigare hade Philippe och hans syskon hästar
hos farmor i Möklinta. De finns inte kvar nu, men Philippe
hoppas på att någon gång kunna ha en egen häst
igen.
– Men då måste man ju bo på
landet och det vill jag inte nu, säger han. Jag trivs här.
Här finns skolan, fotbollslaget och vännerna.
Grekiska
sommarlov
Sommartid har han en annan värld också – Grekland.
Sommarloven tillbringas hos mormor och morfar som bor utanför
Aten. Det är sol, bad och ledighet. Men det var också
i Grekland han på nära håll såg riktig
fattigdom hos en mamma och hennes pojke.
Fattigdomen oroar Philippe. Alla krig också.
Och alla avgaser som förstör miljön.
– Min storasyster Caroline har berättat
om hur avgaserna förstör ozonlagret. Jag har tänkt
mycket på det också, men jag vet inte vad man ska
göra åt det.
Philippe lever sig gärna in i hur andra
människor har det.
– Jag brukar tänka andra liv, berättar
han och tar storasyster Kristina som exempel.
– Jag kan tänka på hur det
kan vara att vara tjej och femton år.
Hur hans eget liv ser ut om tio år har
han i alla fall delvis klart för sig.
– Då har jag flyttat hemifrån
och har bil och moped, säger han snabbt. Brandman är
drömyrket.
– När jag var liten, i sexårsåldern,
brukade jag säga att jag skulle bli ”bussfrisör”,
säger han och ler åt sig själv. Jag menade nog
busschaufför, men det vill jag inte längre.
Och så är det ju det där med
häst... Kanske vore det bättre med häst än
moped.
– Förresten, säger han till
sist, Philippe betyder ”hästkompis” på
grekiska!
Text:
Yvonne Busk
Foto: Kim Lill
|