Panikbroderi för klimatet

Broderier är inte alltid bara skira och vackra, de kan också användas i klimatets tjänst – som ett rop på besinning.

Karin Hansson Gunnarssons hem, en 30-talsvilla i centrala Surahammar med knarrande trägolv och generös utblick över en våryrvaken jätteträdgård, rymmer mängder av broderade textila verk och även tovade skulpturer av trafikdödade djurarter.
  Många av tavlorna är pusslade som collage av sydda motiv och vackra stycken av olika textilier.
  Och efter en stunds samtal börjar även hela den engagerat berättande konstnären att själv likna ett collage – av åsikter, upprördheter, skarpa insikter, konstprojekt och brottstycken ur ett aktivt 52-årigt liv.
  Och hennes skapande verkar närapå terapeutiskt
  – Jo, jag processar nog genom min konst. Även tidigare broderier har inspirerats av nyhetshändelser, till exempel kriget i Tjetjenien.
 – Jag är lättfångad av det som händer i världen och håller alltid på de svagaste när det gäller. Jag tror att jag har en förstorad rättvisegen, skrattar hon. Det beror nog på att vi haft fattiga småländska torpare i släkten.

Karin jobbar som lärare i slöjd, bild och matematik på Viljan i Ramnäs, en skola för barn och ungdomar med Aspergers syndrom. På deltid läser hon in behörigheten till bildlärare, på Konstfack i Stockholm.
  Ända sedan ungdomen har engagemanget för natur och miljö funnits i hennes kropp och hjärta.
  – Jag var tidigt en hardcore-grönavågare.
  Tillsammans med sin förste man bosatte hon sig på en gård söder om Ludvika. Där föddes första barnet, för 30 år sedan.
  – Vi ville leva av vad jorden gav, i samklang med naturen, utan att tära på jordens resurser. Det var inte alltid lätt. Men jag är glad över erfarenheten, säger Karin. Jag har gjort ost och haft får och getter, höns och bin.

Livet förde henne till ett kollektiv på Kristinagatan i Västerås, en bra tillvaro för mor och dotter. Några år senare kom hon in vid Textilinstitutet i Borås.
  – Men det var inte så lätt att försörja sig som formgivare, på den tiden var det inte mycket tal om entreprenörskap.
  Karin fick jobb på Hemslöjden i Västerås och läste pedagogik för att bli textillärare. Hon trivs gott med att jobba i skolan.
  – Ja, det är kul om man bara slapp läsa alla debattartiklar, lärarna är så ansatta av media.
  I hennes ”livscollage” ryms många kortare kurser, senast i ekofilosofi. Rubriken ”Jordens framtid och människans värdighet” fångade henne direkt.
  – Det var det rätta att prata om, läsa om, förkovra sig i. För att gå upprätt. Kursen gav ett annat kulturperspektiv än det västerländska – detta att människan står överst i skapelsen och att en vit medelklassman i väst har rätt att göra en jädra massa saker.
  I kursen ingick studier av olika kulturers tolkning av miljö, moral, livskvalitet och natur.
  – Jag har fått en helt annan bild av vad det är att vara människa. Vi andas ju samma luft – du och jag och trädet. Genom att tänka så kan vi problematisera begreppet individualism.
  Under hennes förra lärarjobb samarbetade skolan med Naturskolan Asköviken.
  – Det var jättebra. Barnen lever så avskärmade från naturen, är rädda för det som kryper, kliar och sticks och frågar snabbt när de kan få sätta sig vid datorn igen.
  Karin vill uppmuntra till en mer inkluderande känsla för miljön, inte att man står utanför och bara ser problem, som övergödning och utfiskning.
  – Jag vill att barnen ska bli förundrade. På golvet i hennes arbetsrum ligger en lång bomullsväv med broderade tidsmarkeringar – Tyst vår, oljekris, globalisering, kärnkraftsolyckor…

Den energikrävande köttproduktionen i världen och miljöpåverkan av fossila bränslen, bekymrar Karin Hansson Gunnarsson.
  Men låter sig allt detta verkligen tolkas i broderier? Utan att mest skapa skuldkänslor hos betraktarna? Finns det en skärningspunkt där estetiken går förlorad i paroller?
  – Hm. Jag vill ju framförallt bearbeta allt detta för egen del. Och jag frågar nog mer än påstår – vad är det här, vad är det som händer? Jag sålde några tavlor, det kom mycket folk och vi fick många bra samtal om viktiga saker. Det känns som att tiden är mogen. Konsten är faktiskt ett sätt att diskutera klimatförändringarna.
  – Jag har slutat känna skuld, det är inte rätt väg. Problemen är ju strukturella. Politiken är så kortsiktig och man vinner inga val på miljöfrågan.

Själv kämpade hon (förgäves) för en asfalterad cykelremsa parallellt med 66:an när den gjordes om till 1+2-väg.
  Vägar och granskogar är ett ofta återkommande motiv i Karin Hansson Gunnarssons konst. Och hennes eget vägval leder ofta inåt
  – Det är lätt att tänka att klimatproblemen ligger utanför mig själv, som utsläpp och annat. Men inuti människan finns livstempot, ångesten och en vardagsstress som verkar obligatorisk. Vi tränar och slimmar vårt yttre – men hur blir det inuti?

Text: Ann Lydstedt
Foto: Linda Karlsson