Välkommen till paradiset!

Charterturismens mörka baksida

Våra drömmars resmål är ofta en orörd plats, långt borta från vardagens stress. Men hur påverkar vår semester de människor som bor och arbetar i turistparadisen, och hur påverkas miljön?

Tioåriga Lid kånkar hinkar med cement till ett nytt hotel i Khao Lak. Han har arbetat sedan han var sju. Ana-Maria arbetar på ett casino och ser turister spela bort fantasibelopp varje kväll. Själv bor hon med sina barn i ett skjul av plåt och tegel och skulle vilja kunna bada med sina barn på samma strand som turisterna. Men den är stängd för henne, trots att hon enligt lag ska ha tillgång till den.
  Det här är två människoöden av många inom den internationella industri som turismen blivit.
  Vit sand, blått hav och gröna palmer. Så ser nog bilden av paradiset ut för många svenskar. Och allt fler söker sig till detta paradis någon eller flera gånger varje år. Men vad gör vårt turistande med människorna och miljön i länderna vi besöker?  
  Journalisten Jennie Dielemans berättar i boken Välkommen till paradiset om turismens baksidor.

Den moderna charterturismen
Det var på 1960-talet som den moderna charterturismen föddes. Välståndet i industriländerna växte hela tiden och människor började se sig om efter nya sätt att resa. Vad var tältsemester på cykel mot att flyga iväg till varmare länder?
  Kanarieöarna blev modellen för turistindustrins exploatörer: kom dit, bygg hotell, gör vinst, stick därifrån och hitta en ny kustremsa. På 1960-talet formligen exploderade utbyggnaden av turistanläggningar på Gran Canaria.
  Jättehotell byggdes, ibland utan tillstånd. Turisternas behov av vatten och avlopp löstes så snabbt och billigt som möjligt. Ofta ledde det till att skiten spolades rätt ut i havet. Och turisternas konsumtion lämnade efter sig sopberg som ingen visste var man skulle göra av.

Jakten på nya resmål
Idag råder vattenbrist på Gran Canaria. Ändå anläggs nya vattenkrävande golfbanor för att locka nya turister. Detta för att Kanarieöarna har tappat i status som resmål. Så går det alltid, menar Jennie Dielemans. Det är häftigt att resa till ett nytt resmål, men i takt med att allt fler tar sig dit minskar dess attraktionskraft. Det blir lågstatus, lite banalt och kanske rentav löjligt att resa dit. Ingen vill åka till ett turistghetto.
  Det kallas för ”Torremolinos-effekten”. Under tidiga 1970-talet var Torremolinos på spanska solkusten känt för sin långa playa och sitt vilda nattliv. Det var dit alla skulle åka. Men det blev alltför många hotell och alltför många turister. Torremolinos fick dåligt rykte och sjönk från högstatus till lågpris.
  Både Mallorca och Kanarieöarna har haft en liknande utveckling. Nu försöker resebolagen ändra den bilden genom att göra dem yngre och häftigare. Bland annat för att konkurrera med Thailand, som ”alla” numera åker till. Om några år är det något annat soligt land med havskust och låga priser som blir svenskarnas favoritresmål.

Den globala överklassen
Vårt sätt att resa säger något om vilka vi är, menar Jennie Dielemans. Vi är den globala överklassen som reser runt och på ett självklart sätt tar för oss av miljöer – och människor – över hela världen. Vi markerar status gentemot varandra genom val av resa och genom sättet att resa.
  Men turistindustrin ger väl i alla fall jobb åt människor i länderna vi reser till?
  Jodå, det är delvis sant. Men turistindustrin ”läcker” så att ganska lite av pengarna stannar i landet. För turistindustrin i Thailand beräknas 70 procent av pengarna gå tillbaka till turisternas egna länder, i Karibien 80 procent. De pengar som trots allt blir kvar hamnar ofta hos en välbeställd överklass. ”Vanliga” människor hänvisas till underbetalda servicejobb. Samtidigt stängs de ute från paradisstränderna när hotellen breder ut sig. Om det är ont om vatten ser turistindustrin till att få förtur. Och soporna och avloppet förorenar miljön.

text: Anders Jägeberg