EU-debatt i Västerås

Glada kandidater. EU-parlamentet hägrar för fr v Karl-Erik Andersson (FP), Mikael Gustafsson (V), Anna Hård af Segerstad (M), Peter Lilja (JL), Marie Wickberg (C), Lars Lindén (KD) och Lars Eriksson (S), Max Andersson (MP) saknas på bilden. På en debatt i Västerås nyligen försökte de göra tydligt hur partierna skiljer sig åt i Europapolitiken.

Olika syn på klimatfrågans betydelse

Alla är eniga om att snabba åtgärder är nödvändiga i klimatfrågan. Men partierna skiljer sig åt när det gäller frågan om vad det får kosta och hur det ska gå till. Det framkom vid en debatt i Västerås inför EU-valet.

Partiföreträdarna betygade alla ett stort engagemang i miljö- och klimatfrågan. Men åtminstone när det gäller klimatet fanns en skiljelinje i synen på dess betydelse. Mikael Gustafsson (V) förklarade att den är den klart viktigaste frågan och att EU måste höja sina ambitioner inför klimatmötet i Köpenhamn i december.
  – För att uppvärmningen av jorden ska kunna begränsas till +2° C måste utsläppen av växthusgaser enligt EU:s experter minskas med 25-40 procent till år 2020. Då kräver vi 40 procent eftersom länderna i syd måste få större utrymme Det är inte okej att fattiga i syd ska betala något som or-sakats av rika i väst, sade han.
  Miljöpartiets Max Andersson gick ännu längre och sade att klimatfrågan är viktigare än alla andra frågor tillsammans.
  – Sverige har en mesig linje i EU när det gäller klimatet, sade han..

Centerpartiets Marie Wickberg menade dock att det som ska göras måste ske tillsammans med andra EU-länder; Sverige kan inte gå före på ett sätt så att konkurrensförmågan urholkas för företag och lantbrukare. Detta betecknade Lars Eriksson (S) som en tragisk förvandling av ett parti med stolta traditioner i miljöpolitiken.
 – Jag tycker att Sverige ska gå före. Är det något vi kan bidra med i EU så är det klimat- och miljöpolitik, sade han. Marie Wickberg genmälde att Sverige visst kan gå före – så långt det är rimligt.
 – Men vi måste göra omställningen på ett klokt sätt så att inte människor och företag drabbas, sade hon.

Folkpartiets Karl-Erik Andersson ansåg att ekonomi, jobb och miljö hänger intimt ihop. Fri rörlighet skapar tillväxt och tillväxt leder till bättre möjligheter att förbättra miljön. Han vill bland annat bygga ut kärnkraften – år 2050 bör den svara för 40 procent av energin – och förnybara bränslen. På så vis kan EU bli fossilfritt och blir dessutom mer oberoende av energileveranser från Ryssland, menade han. Karl-Erik Andersson tyckte också att utsläppsrätterna – som företag köper för att få släppa ut koldioxid – är för billiga. Priset bör minst vara det dubbla, ansåg han.

Lars Lindén lovade att axla avgående KD-representanten Anders Wijkmans mantel som kämpe för hållbar utveckling om han blir vald. I övrigt lovprisade han medlemskapet i EU och upprepade KD:s motto ”För Sverige i Europa”.
  Anna Hård af Segerstad (M) bekände att miljöfrågor egentligen inte är hennes område, men ansåg att miljön är allas vårt ansvar. Hon trodde också att alla människor vill ta ansvar, exempelvis genom sina val i mataffären. Politikernas roll är att skapa förutsättningar genom lagar och genom avtal med länder utanför EU, så att inte verksamheter flyttar dit om kraven skärps här.

Peter Lilja (JL) betonade den nationella självständigheten:
 – Sveriges energipolitik har varit framgångsrik, men den har drivits utan EU. Framöver (med Lissabon-fördraget) kommer EU styra den svenska energipolitiken. Mikael Gustafsson sade att problemet är att länder inte tillåts gå före i miljöfrågorna. Beslut kommer ofta i konflikt med överordnade fördrag, som exempelvis förbudet mot konkurrenshämmande åtgärder. I 19 fall har regeringar trotsat EU-kommissionen, och i samtliga fall har regeringarna dragits inför rätta – och kommissionen har vunnit.
  – Det står alltså 19-0 till kommissionen, sade han.

En man i publiken undrade varför miljöfrågorna formuleras som klimat- mål. Borde de inte formuleras som resursmål? Jodå, tyckte både Karl-Erik Andersson och Marie Wickberg. Miljön är en helhetsfråga.
  Men Max Andersson och Mikael Gustafsson ansåg att det är skillnad på klimatkrisen och andra kriser.
 – Om EU:s fiskepolitik gör att torsken utrotas i Östersjön så är det dumt men utgör inget hot mot världens framtid. Men om permafrosten i Arktis tinar, om Amazonas börjar brinna – då ligger vi illa till, sade Max Andersson.

text: Anders Jägeberg
foto: Jonas Edberg