Gröna Draken möter Hasse Eriksson som ska sätta fart på den kollektiva båttrafiken på Mälaren.

En bussfantast

går till sjöss

Han bor alldeles intill en busshållplats. För många skulle det vara negativt, men för Hasse Eriksson är det tvärtom. Han har ett passionerat förhållande till kollektivtrafik. Efter ett yrkesliv med bussar och tåg har han nu kastat sig över båttrafiken i Västerås.

Bussar är bland det bästa han vet. Hur det kommer sig kan han inte riktigt säga. Kanske grundar sig kärleken i det faktum att han nästan föddes i en buss. Det var i Uppsala 1954.

   Yrkeslivet inledde han 1977 som busschaufför i Västerås.

   – Att köra buss är det roligaste jag vet. Alla bussresenärer är så trevliga, säger Hasse Eriksson.

Ändå dröjde det inte många år innan han lämnade bussen för att bli trafikledare. Han förklarar det med att han körde så illa så att han nog passade bättre som kontorist. Men att köra buss älskar han fortfarande.

Som trafikledare fick han utbildning och möjlighet att påverka.  Han säger själv att en ledstjärna i hans liv varit att utveckla kollektivtrafiken. Hasse Eriksson hade olika chefsjobb tills 1999, då han med buller och brak sade upp sig från VL, Västmanlands Lokaltrafik.

   I media beskrevs han som en kollektivtrafikens passionerade förkämpe som slogs mot en förstockad organisation. Idag tonar han ned konflikten:

   – Vi var osams om hur kollektivtrafiken skulle drivas. Det är inte säkert att jag hade rätt, fast jag tyckte ju det då. Jag var nog inte så lätt att ha att göra med.

Han kan inte längre minnas exakt vad det var som gjorde honom så arg. Bara att det var flera saker som legat och pyrt länge.

   – Men att bli så där arg är inte bra. En massa energi försvinner ut genom skorstenen, säger han.

Ganska omgående fick Hasse Eriksson nytt jobb som trafikplanerare i Västerås stad, och därmed tillfälle att göra något åt det som väckt hans ilska: att kollektivresandet bara minskade.

–    Jag har alltid tyckt att det finns en stor potential för bussresande i Västerås. Om man då har en verksamhet som minskar varje år så måste man ju faktiskt börja fundera, säger han.

Under 1990-talet handlade mycket om tåg och flera positiva saker började hända som Hasse Eriksson tror kommer att få stor betydelse i framtiden för kollektivtrafiken.

   Som trafikplanerare ansvarade han även för Västerås stads beställning av båttrafik. Sonen Niclas hade utbildat sig till fartygsbefäl och köpt en taxibåt när man inom Västerås stad började fundera om den kommunala båttrafiken skulle kunna privatiseras.

Det var en utmaning som Hasse Eriksson inte kunde motstå. Han bytte bussar mot båtar, asfalt mot Mälarens stora blå. Våren 2007 startade trafiken i Rederi Mälarstadens regi.

I år har två nya båtar, Sunnanvind och Havsörnen, ersatt gamla Silvertärnan. Målet är att fördubbla antalet båtpassagerare på fem år. Annars går inte företaget – där även sonen Niclas och hustrun Marie arbetar – ihop.

   – Det här är inte ett företag som vi har för att tjäna pengar. Vi hoppas naturligtvis kunna leva på det, men framför allt handlar det om glädje; att hålla på med något roligt.

Och han vill att båttrafiken ska vara så skonsam som möjligt mot Mälarens känsliga miljö. Båda de nya fartygen har kört i Stockholms skärgård där miljökraven är hårda.

   Hasse Eriksson har gått fartygsbefälskurs och får därmed framföra fartygen. Men det är inte som att köra buss:

   – Nej, att manövrera fartyg är nog inte riktigt min grej. Jag passar nog bäst på kontoret. Och till att umgås med passagerarna och fråga dem vad de vill ha.

Däremot kastar Hasse Eriksson blickar på rederiets fjärde fartyg: den 111 år gamla Elba-färjan. Den vill han konvertera till biogasdrift.

  – 40 bussar i Västerås går på det, så varför inte också en båt? Undrar Hasse Eriksson.

   För en som i grunden tycker att diesel luktar gott är det en omvändelse. Men det kanske går att uppskatta även lukten av biogas.