Krönika

Thomas Söderberg

har nyligen tillträtt som biskop

När skapelsen såras, såras även jag

Så ock på jorden… Det var titeln på den bok som användes vid prästmötet i Västerås stift 1992. Jag hade under några år fått förmånen att tillsammans med några andra präster i stiftet arbeta med frågor som rör kyrkan och miljön. Det var på ett sätt något nytt: kan kyrkan vara intresserad av miljöfrågor?

   Samtidigt blev det tillfälle att lyfta fram något som alltid funnits i kyrkans tradition. Det handlar om skapelse, liv och samhörighet. Vid skolavslutningar, konfirmationer, bröllop och många andra tillfällen under försommaren sjungs psalmen ”I denna ljuva sommartid gå ut min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. Orden talar om skapelse, liv och samhörighet.

Med åren har kyrkans engagemang för miljön och klimatet blivit allt större. I höst har ärkebiskop Anders Wejryd inbjudit ledare för olika religiösa traditioner till ett klimatmöte i Uppsala. På det sättet visas att miljöfrågorna inte bara handlar om pengar och teknik, utan också om etik och andlighet.

   Skapelsetron är grunden för känslan av samhörighet med allt levande. När midsommarblomstren och lupinerna slår ut säger min tro: de kommer från Gud.

Så är det också varje gång jag ser en människa. Det är en upplevelse av djup samhörighet, men också av sårbarhet. När detta såras, såras även jag.

   Nu är hotet mot livet så starkt att vi måste möta det. Nog tycks det ibland som om det fortfarande är alltför få som bryr sig, att likgiltigheten inför klimathotet är stor.

Det är lätt att moralisera över detta, men jag anar att det snarare kan handla om uppgivenhet. Inför de riktigt stora utmaningarna i livet är det inte enkelt att vara ensam. ”Vad hjälper det vad jag gör?” är inte någon ovanlig tanke. Dessutom är rädsla sällan någon bra drivkraft.

   Det är då det behövs något som kan ge hopp. Någon som berättar att också det lilla jag gör har betydelse, att de gemensamma krafterna sätts in för att hitta nya lösningar som inte bara beror på den enskilda människan utan på att de som har ett ekonomiskt och politiskt ansvar också har ett moraliskt ansvar för livet i sin helhet. Det är beslut på den nivån som skapar handlingsutrymme för var och en av oss, och medför att också de små handlingarnas steg inger hopp.

Den andliga erfarenhet som finns inom kyrkan kan bidra med att erbjuda en ”inre kompass” som visar en riktning. Det handlar om helhet och helighet, om samhörighet och kärlek. Då kan också frågor om uthållighet i och för livet bli tydliga.

   Ofta sägs det att ”vi måste byta livsstil”, och en och annan av oss duckar inför det. Det kan kännas stort och svårt för en enskild människa. Kanske är det bättre att få så många som möjligt med i samtalet om vad i vår livsstil som är värt att bevaras?

   Då får vi också tala med varandra om vad som är viktigt i livet.  Det handlar om livsmening, och kan i grunden kallas en andlig och existentiell fråga.

Här har egentligen alla människor ett svar – oavsett vilken tro eller tradition vi kommer från. Tänk så spännande att få möta andras tankar om detta! Det ger hopp inför framtiden.