Krönika

Claes-Bertil Ytterberg är biskop
i Västerås stift och var tidigare ordförande för regeringens äldreberedning.

Det stora
ansvaret…

Påsken har kommit med våren mer på efterkälken än vanligt. När jag skriver detta på påskaftonen tänker jag på att det pissduggade med snöinslag igår på långfredagen vid mitt sommarhus. Ordet ”sommarhus” låter som en ironi när man måste sopa blötsnö från trappan!
   Men idag skiner solen och SMHI:s väderprofeter har sagt mig att det är den första riktiga vårdagen! (I teologin har jag lärt mig att det är skillnad på sanna och falska profeter. De falska säger att allt går åt rätt håll, de sanna säger att allt går ”åt helvete”! Jag hoppas och tror att SMHI:s är falska och att sommaren faktiskt står på lur!)
   Alltnog: Kniporna i ån bryr sig inte! De genomför sina fjantiga parningsritualer även i år. Tranorna ropar ovanför mitt huvud i den mån jag hör dem för kanadagässens skrän. Och någon konstig uggla hoar före gryningen som en sorts lovsång till påskens fullmåne. Bofinkar och koltrastar tjatar med självklara sidokommentarer. Det går åt rätt håll! (När ni läser det här vet ni ju hur det går: det gryende livet segrar som vanligt, med blåsippe- och vitsippeexplosion och lövsprickning. Den kristna påsken är bara ett förutsägbart preludium!)

Att livet segrar är en självklarhet i årstidsväxlingarnas rytm, men självklart är det inte i vår mänskliga värld. Där har vi som medvetna varelser med vår själutnämnda titel homo sapiens (den förnuftiga människan) att skydda och bevara det hotade livet. Det kan ju gå ”åt helvete” på ett mindre plan än den ”stora” naturens. Och gör det faktiskt ofta. För våra kortsiktiga intressens skull.
   Nu tror ni att detta skall bli en sorts argumentation för det stora ansvaret. För att människan ska ta sitt förnuft till fånga när det gäller ozonlager och växthuseffekt. Men denna tanke lämnar jag nu.
   För det finns en livskvalitet som är hotad också på ett betydligt närmare håll. Den där vi glömmer att alla människor har rätt till ett gott liv oavsett hur gamla de är. När våren springer förbi oss med stormsteg och det unga och nyfödda livet på alla punkter tycks segra, anmäler sig en ansvarstanke för dem som gjort det nya livet i vårt samhälle möjligt: de äldre och de gamla.
   Behovet av livskvalitet upphör inte med åldern. Och som homo sapiens, med vår kreativitet, har vi förutsättningar till ett gott liv även på ålderns höst.

För oss människor handlar inte livet bara om överlevnad. De kan det möjligtvis göra för bofinkar och koltrastar och för de flugor som nu surrar på fönstret i min skrivstuga. Som medvetna människor är livet något mer. Det finns sinnesportar som öppnar sig till djup i vårt inre – hur gamla vi än är. Därför är inte minst den mat vi erbjuds viktig. Smaknerverna har kontakt både med vår själ och våra minnen.
   När Förbundet Agenda 21 tillsammans med Västerås stift därför under det gångna halvåret utmanat matlagare i våra äldreboenden till en tävling gällande god mat för äldre, kan jag se det som mer än ett tillfälligt jippo.
   Det handlar om så mycket mer: i det kortsiktiga perspektivet är det en fråga om att befrämja en livskvalitet som vi alla behöver så länge vi lever. I det långa, en insikt om att när livet förlorar sina glädjeämnen för oss människor spelar uttunnade ozonlager och växthuseffekt inte längre någon roll!
   Men maten har betydelse och måste smaka så länge vi kan äta!