|  Det
stora
ansvaret…
Påsken
har kommit med våren mer på efterkälken än
vanligt. När jag skriver detta på påskaftonen
tänker jag på att det pissduggade med snöinslag
igår på långfredagen vid mitt sommarhus. Ordet
”sommarhus” låter som en ironi när man
måste sopa blötsnö från trappan!
Men idag skiner solen och SMHI:s väderprofeter
har sagt mig att det är den första riktiga vårdagen!
(I teologin har jag lärt mig att det är skillnad på
sanna och falska profeter. De falska säger att allt går
åt rätt håll, de sanna säger att allt går
”åt helvete”! Jag hoppas och tror att SMHI:s
är falska och att sommaren faktiskt står på lur!)
Alltnog: Kniporna i ån bryr sig inte!
De genomför sina fjantiga parningsritualer även i år.
Tranorna ropar ovanför mitt huvud i den mån jag hör
dem för kanadagässens skrän. Och någon konstig
uggla hoar före gryningen som en sorts lovsång till
påskens fullmåne. Bofinkar och koltrastar tjatar med
självklara sidokommentarer. Det går åt rätt
håll! (När ni läser det här vet ni ju hur
det går: det gryende livet segrar som vanligt, med blåsippe-
och vitsippeexplosion och lövsprickning. Den kristna påsken
är bara ett förutsägbart preludium!)
Att
livet segrar är en självklarhet i årstidsväxlingarnas
rytm, men självklart är det inte i vår mänskliga
värld. Där har vi som medvetna varelser med vår
själutnämnda titel homo sapiens (den
förnuftiga människan) att skydda och bevara det hotade
livet. Det kan ju gå ”åt helvete” på
ett mindre plan än den ”stora” naturens. Och
gör det faktiskt ofta. För våra kortsiktiga intressens
skull.
Nu tror ni att detta skall bli en sorts argumentation
för det stora ansvaret. För att människan ska ta
sitt förnuft till fånga när det gäller ozonlager
och växthuseffekt. Men denna tanke lämnar jag nu.
För det finns en livskvalitet som är
hotad också på ett betydligt närmare håll.
Den där vi glömmer att alla människor har rätt
till ett gott liv oavsett hur gamla de är. När våren
springer förbi oss med stormsteg och det unga och nyfödda
livet på alla punkter tycks segra, anmäler sig en ansvarstanke
för dem som gjort det nya livet i vårt samhälle
möjligt: de äldre och de gamla.
Behovet av livskvalitet upphör inte med
åldern. Och som homo sapiens, med vår kreativitet,
har vi förutsättningar till ett gott liv även på
ålderns höst.
För
oss människor handlar inte livet bara om överlevnad.
De kan det möjligtvis göra för bofinkar och koltrastar
och för de flugor som nu surrar på fönstret i
min skrivstuga. Som medvetna människor är livet något
mer. Det finns sinnesportar som öppnar sig till djup i vårt
inre – hur gamla vi än är. Därför är
inte minst den mat vi erbjuds viktig. Smaknerverna har kontakt
både med vår själ och våra minnen.
När Förbundet Agenda 21 tillsammans
med Västerås stift därför under det gångna
halvåret utmanat matlagare i våra äldreboenden
till en tävling gällande god mat för äldre,
kan jag se det som mer än ett tillfälligt jippo.
Det handlar om så mycket mer: i det kortsiktiga
perspektivet är det en fråga om att befrämja en
livskvalitet som vi alla behöver så länge vi lever.
I det långa, en insikt om att när livet förlorar
sina glädjeämnen för oss människor spelar
uttunnade ozonlager och växthuseffekt inte längre någon
roll!
Men maten har betydelse och måste smaka
så länge vi kan äta!
| 
