Blodsugande
kvalster oroar
En helikopterstor
humla svischar förbi där jag sitter och dricker te och
äter en smörgås med solvarm honung. Känner
mig lite som Nalle Puh som anser att honung är gott, intressant
och spännande så att det räcker för en hel
dags spekulerande i en solstol.
Nalle Puh har helt rätt, varför stressa
när man kan tänka trevliga tankar om bin och deras honung.
Det finns dock ett spöke som lurar i tankarnas bibanor: varroakvalstret.
När man börjar fundera på detta lilla monster
(det ser riktigt ruggigt ut i förstoring) så reser
man sig spontant upp ur solstolen och börjar gräva i
sitt trädgårdsland.
Den
ultimata organisationen
En gång i tiden var jag stand-in-matte åt 150 000
honungsbin. Jag fick den stora äran att lära känna
dessa fantastiska varelser från den första rensningen
i april, då alla bin flyger ut första gången
för säsongen, till vintringen av kuporna i september.
Förutom den goda birelationen och insyn i en helt ny värld
bestod belöningen i ett 60-tal burkar fyllda med lent, mjukt
guld.
Det som fascinerade mig mest var den ultimata
organisationen i kupan: individuella uppgifter och kollektivt
ansvar. För att inte tala om kommunikationen; hummandet i
kupan höjdes och sänktes i styrka och tonart, som en
samstämmig kör där intensiteten i sången
berättar om hur medlemmarna mår.
Jag är fortfarande lika förundrad
när det gäller honung: det lilla dragbiet hämtar
hem cirka 30 milligram nektar under en tur till den blommande
hallonhäcken. Det flyger hem till kupan och lämnar av
lasten till husbiet som placerar nektarn i en cell där den
med tiden torkar och mognar till honung.
Binas behandling av nektarn förändrar
sockerarterna i blandningen och gör att den kan förädlas
till honung. Men det krävs så mycket mer för att
samhället ska utvecklas och fungera bra; under ett år
samlar ett bisamhälle cirka 20-30 kilo pollen, 120 kilo nektar
och 25 liter vatten. De skrapar också ihop cirka 100 gram
harts som bereds till propolis, vilket används som tätningsmaterial
i kupan. Vi människor har sedan lång tid använt
propolis som stärkande och infektionshämmande medel.
Få
bieffekter med biodling
Att leva med bin innebär att man följer med på
ett intensivare sätt i naturens skiftningar. Man registrerar
direkt när videbuskarna och tussilagon börjar blomma,
eftersom det innebär nektar och pollen under en annars mager
tid. Och när slånskyarna blommar i maj vet man att
vårens matfråga till stor del är löst.
De enda bieffekterna av att vara biodlare vad
jag minns var fem bistick och en himla massa disk av burkar. Under
några år funderade jag allvarligt på att skaffa
egen odling, men blev tveksam när varroakvalstret gjorde
sitt segertåg över Mellansverige. Det lilla elaka kvalstret
biter sig fast mellan binas kroppssegment och suger blod. Bina
blir försvagade, orkar inte samla så mycket nektar
och pollen och dör under vintern.
Det känns oerhört sorgligt att det
är så illa ställt med våra bin. Situationen
är allvarlig i sig, men skapar också ekonomiska konsekvenser
eftersom bina pollinerar växter och därmed ökar
skördarna för både professionella odlare och husbehovsodlare.
Bekämpning med organiska syror
De som sysslar med biodling idag tvingas ta på sig skyddsutrustning
och bekämpa kvalstret i sina kupor med organiska syror som
myrsyra, oxalsyra och mjölksyra, ämnen som bina tål
rätt bra. Men det är en kamp, berättar Börje
Svensson från Sala. Han har haft bin i 30 år och på
några få år har Börjes 70 kupor blivit
15. Varroakvalstret tillsammans med nya kemikalier i jord- och
skogsbruk blir helt enkelt för mycket för bina.
Denna nedåtgående trend gäller
inte bara i Sverige utan stora delar av världen; 70 procent
av Spaniens bin har dött under den här vintern.
Två kemikalier stoppas
Hur blir det i framtiden? Börje menar att biodling är
så berikande och roligt att åtminstone hälften
av de 11 000 biodlare som finns idag kommer att fortsätta,
trots att de tvingas använda kemikalier för att bina
ska överleva.
Det ser däremot mörkt ut för
den ekologiska biodlingen. Börje berättar att Frankrike
har tagit ett bra beslut om att stoppa två kemikalier som
bina mår dåligt av: det ena är ett fästingpreparat
och det andra är en jordbrukskemikalie. Det finns med andra
ord möjligheter att förbättra situationen och biodlare
över hela världen kämpar vidare.
llustration: Ingelöv Åstrand
|