Blodsugande kvalster oroar
En helikopterstor humla svischar förbi där jag sitter och dricker te och äter en smörgås med solvarm honung. Känner mig lite som Nalle Puh som anser att honung är gott, intressant och spännande så att det räcker för en hel dags spekulerande i en solstol.
   Nalle Puh har helt rätt, varför stressa när man kan tänka trevliga tankar om bin och deras honung. Det finns dock ett spöke som lurar i tankarnas bibanor: varroakvalstret. När man börjar fundera på detta lilla monster (det ser riktigt ruggigt ut i förstoring) så reser man sig spontant upp ur solstolen och börjar gräva i sitt trädgårdsland.

Den ultimata organisationen
En gång i tiden var jag stand-in-matte åt 150 000 honungsbin. Jag fick den stora äran att lära känna dessa fantastiska varelser från den första rensningen i april, då alla bin flyger ut första gången för säsongen, till vintringen av kuporna i september. Förutom den goda birelationen och insyn i en helt ny värld bestod belöningen i ett 60-tal burkar fyllda med lent, mjukt guld.
   Det som fascinerade mig mest var den ultimata organisationen i kupan: individuella uppgifter och kollektivt ansvar. För att inte tala om kommunikationen; hummandet i kupan höjdes och sänktes i styrka och tonart, som en samstämmig kör där intensiteten i sången berättar om hur medlemmarna mår.
   Jag är fortfarande lika förundrad när det gäller honung: det lilla dragbiet hämtar hem cirka 30 milligram nektar under en tur till den blommande hallonhäcken. Det flyger hem till kupan och lämnar av lasten till husbiet som placerar nektarn i en cell där den med tiden torkar och mognar till honung.
   Binas behandling av nektarn förändrar sockerarterna i blandningen och gör att den kan förädlas till honung. Men det krävs så mycket mer för att samhället ska utvecklas och fungera bra; under ett år samlar ett bisamhälle cirka 20-30 kilo pollen, 120 kilo nektar och 25 liter vatten. De skrapar också ihop cirka 100 gram harts som bereds till propolis, vilket används som tätningsmaterial i kupan. Vi människor har sedan lång tid använt propolis som stärkande och infektionshämmande medel.

Få bieffekter med biodling
Att leva med bin innebär att man följer med på ett intensivare sätt i naturens skiftningar. Man registrerar direkt när videbuskarna och tussilagon börjar blomma, eftersom det innebär nektar och pollen under en annars mager tid. Och när slånskyarna blommar i maj vet man att vårens matfråga till stor del är löst.
   De enda bieffekterna av att vara biodlare vad jag minns var fem bistick och en himla massa disk av burkar. Under några år funderade jag allvarligt på att skaffa egen odling, men blev tveksam när varroakvalstret gjorde sitt segertåg över Mellansverige. Det lilla elaka kvalstret biter sig fast mellan binas kroppssegment och suger blod. Bina blir försvagade, orkar inte samla så mycket nektar och pollen och dör under vintern.
   Det känns oerhört sorgligt att det är så illa ställt med våra bin. Situationen är allvarlig i sig, men skapar också ekonomiska konsekvenser eftersom bina pollinerar växter och därmed ökar skördarna för både professionella odlare och husbehovsodlare.

Bekämpning med organiska syror
De som sysslar med biodling idag tvingas ta på sig skyddsutrustning och bekämpa kvalstret i sina kupor med organiska syror som myrsyra, oxalsyra och mjölksyra, ämnen som bina tål rätt bra. Men det är en kamp, berättar Börje Svensson från Sala. Han har haft bin i 30 år och på några få år har Börjes 70 kupor blivit 15. Varroakvalstret tillsammans med nya kemikalier i jord- och skogsbruk blir helt enkelt för mycket för bina.
   Denna nedåtgående trend gäller inte bara i Sverige utan stora delar av världen; 70 procent av Spaniens bin har dött under den här vintern.

Två kemikalier stoppas
Hur blir det i framtiden? Börje menar att biodling är så berikande och roligt att åtminstone hälften av de 11 000 biodlare som finns idag kommer att fortsätta, trots att de tvingas använda kemikalier för att bina ska överleva.
   Det ser däremot mörkt ut för den ekologiska biodlingen. Börje berättar att Frankrike har tagit ett bra beslut om att stoppa två kemikalier som bina mår dåligt av: det ena är ett fästingpreparat och det andra är en jordbrukskemikalie. Det finns med andra ord möjligheter att förbättra situationen och biodlare över hela världen kämpar vidare.

llustration: Ingelöv Åstrand