En
dagslända sjunger inte i kör
det
där är bara en dagslända, inget att bry sig
om. Jag sitter på bryggan och ritar cirklar med tårna
i det morgonsvala vattnet, ringarna vidgas över vattenytan.
Det är lagom varmt och det känns avkopplande att lyssna
till livet och surret i vassen; ett ekosystem med en mångfald
som är omöjlig att omfatta på annat sätt
än med ödmjuk fascination.
En dagslända landar på min axel:
ett sirligt litet underverk med sina tunna spretande stjärtspröt
och vingar som man kan skåda evigheten igenom. Sländan,
med sina facettögon, ser allt jag ser i tusen upplagor. Det
är förunderligt att hon kan synkronisera all information
och välja rätt axel att landa på.
Hon lyfter lika gracilt som hon kom och försvinner in i vassen
på jakt efter det som är hennes mål och mening.
Den
första och sista dagen
Vad betyder egentligen tio sekunder för en dagslända?
Hon har levt på sjöns botten i åtminstone ett
år, först i ett ägg och sedan som larv. I morse
kravlade hon sig upp på fast mark, huden brast och hon föddes
igen. Den här gången för att leva en enda dag.
Den första och den sista.
En dagslända bor ingenstans, äter
inte, sjunger inte i kör och kör inte bil. De har egentligen
bara en enda uppgift: att hon och han hittar varandra, parar sig
och placerar sina ägg på ett säkert ställe.
När kvällsmörkret sakta sänker sig över
vassen är livet över.
Det är då vi människor börjar
fundera på de stora frågorna: vart ska grillen stå,
räcker marinaden till köttet och fisken, ska vi ha rött
eller vitt vin till maten och hur mycket vin kan vi bjuda Nisse
på innan han blir berusad och oregerlig? Tidsmässigt
sträcker sig planeringen av middagen över ett helt liv
för dagsländan; hon som hämtade andan några
sekunder på min axel alldeles nyss.
Människan
är också en indikatorart
För oss människor är en dagslända inget att
satsa på, det är något flyktigt som vi ändå
inte kan behålla. Möjligen använder vi henne som
förebild för en fluga om vi är flugfiskare
eller så kan vi se sländan som en indikatorart som
visar om sjön är försurad eller syrebristen hög.
Hon är lite känslig vår slända.
Visst är ett sländliv flyktigt, men
man kan lika väl se människan som en dagslända
på sätt och vis. Vi lever under samma villkor och sol.
Människan är också en indikatorart,
vi tål inte hur mycket miljögifter som helst. Marknadskrafterna
agnar med våra drömmar om att få bekräftelse
och makt. Arbetsgivaren hoppas förstås att vi ska vara
en del i den (närings)kedja som ger aktieägarna minst
16 procents avkastning.
Vi värderas utifrån och uppmärksammas
mest när vi gör, mer sällan när vi är.
Men hur värderar vi oss själva egentligen? Är det
vårt görande eller vårt varande som är viktigast
och mest värdefullt?
Vi får vara tacksamma över att en
dagslända har en mycket liten hjärna. Vem av oss, med
i alla fall lite fler hjärnceller, skulle kunna hantera vetskapen
om att vi mötte vår första och sista dag? Vad
skulle vi välja att
göra med vår enda livsdag? Ordet prestationsångest
får en ny och djupare innebörd. Det skulle till och
med kännas lite snopet att upptäcka sommarens godaste
glass, även om klockan bara var nio på morgonen.
Det
gäller att fånga stunden
Mycket förlorar sin motivation och mening när man inte
kan använda sina erfarenheter igen. Eller möta dem man
älskar en gång till och en gång till...
Livets eget ekosystem är både komplicerat
och enkelt. Det gäller att fånga dagen, stunden och
sekunden oavsett om den utmätta tiden är kort eller
lång.
Livet är underbart mångfacetterat,
det finns minst tusen sätt att se på det och leva det.
Någon kanske kan omfatta allt detta och liksom dagsländan
ha förmåga att synkronisera allt detta liv till en
helhetsbild. Jag är i alla fall tacksam över att slippa
den uppgiften. Det känns alldeles tillräckligt med en
brygga, vatten och sommarblå himmel. Och lite ödmjuk
fascination.
Illustrationer:
Ingelöv Åstrand
|