En dagslända sjunger inte i kör
”…det där är bara en dagslända, inget att bry sig om.” Jag sitter på bryggan och ritar cirklar med tårna i det morgonsvala vattnet, ringarna vidgas över vattenytan. Det är lagom varmt och det känns avkopplande att lyssna till livet och surret i vassen; ett ekosystem med en mångfald som är omöjlig att omfatta på annat sätt än med ödmjuk fascination.
   En dagslända landar på min axel: ett sirligt litet underverk med sina tunna spretande stjärtspröt och vingar som man kan skåda evigheten igenom. Sländan, med sina facettögon, ser allt jag ser i tusen upplagor. Det är förunderligt att hon kan synkronisera all information och välja ”rätt” axel att landa på. Hon lyfter lika gracilt som hon kom och försvinner in i vassen på jakt efter det som är hennes mål och mening.

Den första och sista dagen
Vad betyder egentligen tio sekunder för en dagslända? Hon har levt på sjöns botten i åtminstone ett år, först i ett ägg och sedan som larv. I morse kravlade hon sig upp på fast mark, huden brast och hon föddes igen. Den här gången för att leva en enda dag. Den första och den sista.
   En dagslända bor ingenstans, äter inte, sjunger inte i kör och kör inte bil. De har egentligen bara en enda uppgift: att hon och han hittar varandra, parar sig och placerar sina ägg på ett säkert ställe. När kvällsmörkret sakta sänker sig över vassen är livet över.
   Det är då vi människor börjar fundera på de stora frågorna: vart ska grillen stå, räcker marinaden till köttet och fisken, ska vi ha rött eller vitt vin till maten och hur mycket vin kan vi bjuda Nisse på innan han blir berusad och oregerlig? Tidsmässigt sträcker sig planeringen av middagen över ett helt liv för dagsländan; hon som hämtade andan några sekunder på min axel alldeles nyss.

Människan är också en indikatorart
För oss människor är en dagslända inget att satsa på, det är något flyktigt som vi ändå inte kan behålla. Möjligen använder vi henne som förebild för en ”fluga” om vi är flugfiskare eller så kan vi se sländan som en indikatorart som visar om sjön är försurad eller syrebristen hög. Hon är lite känslig vår slända.
   Visst är ett sländliv flyktigt, men man kan lika väl se människan som en dagslända på sätt och vis. Vi lever under samma villkor och sol.
   Människan är också en indikatorart, vi tål inte hur mycket miljögifter som helst. Marknadskrafterna agnar med våra drömmar om att få bekräftelse och makt. Arbetsgivaren hoppas förstås att vi ska vara en del i den (närings)kedja som ger aktieägarna minst 16 procents avkastning.
   Vi värderas utifrån och uppmärksammas mest när vi gör, mer sällan när vi är. Men hur värderar vi oss själva egentligen? Är det vårt görande eller vårt varande som är viktigast och mest värdefullt?
   Vi får vara tacksamma över att en dagslända har en mycket liten hjärna. Vem av oss, med i alla fall lite fler hjärnceller, skulle kunna hantera vetskapen om att vi mötte vår första och sista dag? Vad skulle vi välja att
göra med vår enda livsdag? Ordet prestationsångest får en ny och djupare innebörd. Det skulle till och med kännas lite snopet att upptäcka sommarens godaste glass, även om klockan bara var nio på morgonen.

Det gäller att fånga stunden
Mycket förlorar sin motivation och mening när man inte kan använda sina erfarenheter igen. Eller möta dem man älskar en gång till och en gång till...
   Livets eget ekosystem är både komplicerat och enkelt. Det gäller att fånga dagen, stunden och sekunden oavsett om den utmätta tiden är kort eller lång.
   Livet är underbart mångfacetterat, det finns minst tusen sätt att se på det och leva det. Någon kanske kan omfatta allt detta och liksom dagsländan ha förmåga att synkronisera allt detta liv till en helhetsbild. Jag är i alla fall tacksam över att slippa den uppgiften. Det känns alldeles tillräckligt med en brygga, vatten och sommarblå himmel. Och lite ödmjuk fascination.

Illustrationer: Ingelöv Åstrand